Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1868, sida 2

lolös ansågo de denne unge man, för hvilken mr Levingstone hade hyst en sådan tillit och välvilja, och hvars affärsskicklighet han hade beundrat så mycket. Några få yttrade, då man talade om saken: — Hvilken dåre han var, som sade att han ensam hade stannat i huset, eller som dröjde qvar, sedan han väl gifvit sitt offer giftet. Om han sedan hade begifvit sig hem till sig, skulle ingen kanske hafva tänkt på honom, oaktadt de saknade penningarne; men så der är det; man påstår att personer, som begå dylika brott, derefter blifva så förryckta, att de förråda sin egen brottslighet; det är förhållandet med den här karlen. Sådan var den allmänna meningen om förhöret och dess resultater, och Ralph Humphrey hade tänkt ungefär detsamma, då han först läst referatet derom; och äfven nu suckade han och skakade på hufvudet öfver Wiiliams egen redogörelse för den dagen och natten, isynnerhet som brefvet, rörande penningarne, sades hafva blifvit sändt till mr Ricarbo, ehuru denne herre vid tillfrågan sade sig aldrig hafva emottagit det. Hvarje ord William Bertram yttrade tycktes stämpla honom som den skyldige. — Det är mycket besynnerligt, sade Ralph till sig sjelf, då han nedslagen lade papperet ifrån sig. — Jag skall i alla fall besöka den stackars karlen i morgon. Om han inte är skyldig, — och Jesseie har gjort mig nästan lika så tvifvelaktig som sig sjelf derom — så är det den mest hemlighetsfulla tilldragelse jag någonsin hört talas om. — Den unge advokaten satt qvar vid sitt skrifbord ännu en half timma, bläddrade