Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1868, sida 2

NU, JoTG, Iut den adlaste sonen, slut menskan till moderligt sköte, dess lemmar, de dyrbara länen, förvara till gifvarena möte! En koral sjöngs nu, ackompagnerad af nusikkåren, hvarefter Aftonbladets redakör, d:r Sohlman, uppträdde och framhöll ett längre föredrag August Blanches beydelse såsom menniska, författare, folkepresentant och, framför allt, befrämjare Vf folkbeväpningsidens realiserande. Sedan Ny Illustr. Tidnings redaktör, hr Harald Wieselgren, talat å svenska presens vägnar och på kistan nedlagt en lagerkrans, framträdde den unge d:r Adolf Hedin. Han ville framträda såsom tolk ör svenska arbetaren vid randen af den graf, som snart i sitt sköte skulle sluta ubetarens bäste vän. I ett utmärkt tal ramhöll han huru August Blanche alltid insåg den röda tråden i verldshistorien, ufvudådern i mensklighetens stora ström, rara folket, de arbetande klasserna och less sträfvande till ljus och bildning; huru 3lanche ej ville, att samhället skulle bestå vf ett hushåll med några herrar, några arn och många tjenare, utan af en enda amilj, mer hvars alla medlemmar ej allenast hade rättigheter, utan äfven skyldigeter. Tal:n visade grunden till hvad som edde all Blanchees verksamhet, det, som postelen säger vara högst af allt: kärlecen. — Hr Demontowicg höll ett kort, enrelt och hjertligt tal, på tyska, hvari han rambar sitt betryckta fosterland Polens ack till dess varmaste vän. — Till sist mpträdde hr Frans Hedberg och uppläste ned klangfull, ehuru ofta af rörelse vibreande stämma, följande verser? Från tidens bölja Till fridens rike, I dag vi följa En af de rike. Och om man frågar Der skaran tågar: Hvem sörjes så? — Går svar ur ringen: En vän som ingen, En man som få! En skald som sjungit Hvad skönt han ville, I slag som klungit Af kraft och snille. En skald som målat Hur ljuset strålat I stoftets vrår; Hur löjet njutit, Och sorgen gjutit Sin tysta tår! En man, jemt redo Att hjelp beskära t dem som stredo För ljusets ära! En man med sinne För fädrens minne, För tidens kraf; En man som ärligt Allt skönt och herrligt Sin kärlek gaf. En man med hjerta För folkets strider, För folkets smärta I alla tider. Som varm lik solen Från talarstolen Har slungat fram Ideers skara — Om ock med fara För seklers dam! En man som glömmes Först sent i norden, Fast nu han gömmes I mörka jorden. — Med kraft ej mattad, Af döden fattad, Blef kallt hans bröst, Förrn känslan svalnat Och elden falnat I lifvets höst. Snart bäddad är han Inunder kullen, Tyst bördan bär han Af kalla mullen. Men vår skall komma Och locka blomma I dagen opp, Ur rika hjertat Af sorg ej smärtadt, Ej tändt af hopp! Och vi, som tiden An velat spara För mödan, striden Och segrens fara; Vi som från griften Till nya skiften I lifvet gå. Som han vi stånde, Som han vi månde Vårt urlof få! Ty efter mödan Som målet hinner, Dom öfver dödan I stjernskrift brinner På nordens himmel, Trots stundens hvimmel, Och lyder så: Ett bättre hjerta I lust och smårta Skall aldrig slå! Och nu må ljuda Den sista sången, Farväl vi bjuda För sista gången! Farväl! sof stilla Från lifvets villa I jordens famn! Ditt land skall gömma, Och aldrig glömma Ditt ädla namn! Sången ljöd nu med Geijers toner: ,, Stilla uggor breda sig i qvällen — och till afven framstego nu syskon, anhöriga och nner och strödde öfver kistan en otalig ingd blommor och kransar. Derefter plöstes samlingen. ER JYÖ.. 5,