aftäckande egt rom härstädes. I mitt förra bref, der jag redogjorde för sestligbeterna, villo jag ej vidröra dessa obehagligheter; men nu anser jag för en pligt att äfven i min mån bidraga till oflentliggörandet af de skamliga uppträden, hvilka satt en mörk fläck på de dagar, då det höfts att värdigt fira ett stort nationelt minne. Om sjelfva läktaren — ful och olycksalig i åminnelse — vill jag ej yttra mig något utförligare. Vare det nog sagdt, att det ej kan borträsonneras, att den aldrig bordt uppföras och att den var roten och upphofvet till oordningarne. Den skuld Karl XII:s-komitön fått i dess uppförande berodde på ett egenmäktigt beslut af komitens ordförande. Så har en komiteledaraot berättat för mig. Då er korrespondent nu går att relatera de beklagliga uppträdena, vill han ej upprepa hvad om dem redan stått att läsa i hufvudstadens tidningar, ej heller omnämna de berättelser, han redan hört af andra, utan endast berätta hvad som fallit inom hans egen ertarenhet af dessa uppträden. Å Kl. ungefär 9 på Lördags afton kom jag ifrån Mindre teatern och begaf mig tvärs öfver den del af Kungsträdgården, som ligger mellan strömmen och Arsenalsgatan. Kommen midt för östra läktaren varseblef jag, att en piket gardister med påskrufvade bajonetter var uppställd omkring norra läktaren. Jag frågade en af dem om meningen med detta arrangement, och fick till svar, att en hop pojkar gjort försök att rifva ner ena trappan till läktaren och att man derföre utkommenderat militärvakt. Något större oljud kunde jag icke då förmärka — ett och annat skrän från pojkhopen var ju ej att fästa big vid. Jag aflägsnade mig. Då jag strax efter kl. 11 skulle begifva mig från staden tillj; Norr och kom till Gustaf Adolfs torg, möttes jag af skrik och oväsen. Poliskonstaplar aflörde ett par illa klädda manspersoner till högvakten i prins Oscars palats, och en sorlande solkhop trängde efter, dock utan att söka befria de arresterade; ej s: heller förde den något större oljud. Olju-i det kom från Kungsträdgården. Jag närmade mig norra delen af operahuset och! ämnade, öfver Arsenalsgatan, begifva migP till Kungsträdgården, för att se efter hvad som var å rärde, då en mängd menniskor si rusade fram från nämnde gata, män och lt qvinnor om hvarandra, följda hack i hälls af ridande lifgardister, hvilka under utösande af kötteder och de råaste skällsord si jagade folket framför sig, redo upp på trottoiren samt-utdelade hugg med blanka sabeln åt höger och venster, tydligen utan urskiljning. Flera af gardisterna i suto på hästryggen på ett sådant sätt som om de varit rusiga. I spetsen för hjeltarnel red en högre officer, skrikande och hoj-Jt tande och utdelande slag med sabelklin-s gan. Jag lyckades komma in på operakällaren, der rådde största uppståndelse. ;s Man visste att omtala, det polismästaren, efter tre uppmaningar och törst sedan han befallts dertill af öfverstäthållaren, uppläst !1 upprorslagen, och att frih. Bildt, öjonblichligt efter uppläsandet, gifvit signal tilllchocen. Under en halftimmas tid vistades jag inne på operakällaren, och under i ungefär hvar 5:te minut hördes jemmerrop,s skrik och hästtraffrån Arsenalsgatan och Gustaf Adolfs torg: det var nya anfall gardisterna gjorde på folket. Oupphörligt instörtadet personer, som togo sin tillflykt till källaren.: En hade fått hatten sönderhuggen, en!2 annan hade erhållit ett hugg öfver ryg-! gen, en tredje i ansigtet, en fjerde öfver I handleden, ett par hade blifvit öfverridna, 0 o. s. v. En person berättades hade blifvit ihjelriden. (Detta lärer dock vara öfverdrifvet). Jag gick ut och ställde migs strax vid dörren åt torget. Just som jag kom ut, svepte en ny choc fram från 1 Arsenalsgatan, och hade jag ej hastigt ) dragit mig tillbaka, hade jag blifvit på I trottoiren öfverriden af en officer, hvilken med sabeln i högsta hugg sprängde efter ! några fruntimmer. Från hans läppar utgingo ord, som en hamnbuse skulle hale skämts för. Man sade, att det var ordonnansofficeren hos hertigen af Östergöt-f land, löjtn. Harmens. Jag skyndade utefter Operahuset; omkring dess södra dellr och till Kungsträdgården. Natten var f mycket ljus, och man såg huru gardister här och der i allerna sporrade sina bä-star efter enstaka vandrare. Uppnåddes de förföljde, föll sabeln ned. Den största förbittring rådde hos alla jag mötte. Försigtigt närmade jag mig Jakobs kyrka och hade hunnit till Arsenalsgatan, då en ny choc tvang mig och andra, som befunno sig på nämnde gata, att ila förbi hörnet af Operahuset och ned öfver torget till Norrbro. Gardisterna uppställdes nu i en kordong, som spärrade mynningarne af Arsenals-, Regerings-, Malmskilnadsoch Fredsgatorna; då och då företogos utfall åt den del af torget, som är mellan nämnde gator och Gustaf Adolfs-statyn. Kl. efter 1 redo ,de tappre åter ned till Kungsträdgården, och jag var ej sen att begagna mig af tillfället att skynda fram till Regeringsgatan, för att begifva mig till mitt hem, på Norr. Ännu senare på natten fortsattes emellertid våldsbragderna. En bekant, som jag vid hemgåendet mötte på ofvannämnde gata, en den fredligaste menniska i verlden, visade mig på Söndagen ett ,nyp, som han erhållit på venstra tinningen under vägen till sin bostad på Blasieholmen. : Under mitt nödtvungna vistande på Gustaf Adolfs tors talade jag vid flera äldre — — JJ J 0 — — —h— — —