Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1868, sida 2

man icke tager i betraktande de utländska frågor, som fordra hans uppmärksamhet. Att Bismarcks kolleger med glädje se honom återvända, kan väl anses bestämdt, enär åtminstone några af dem (specielt inrikesministern Fulenburg och kultusministern Miihler) hittills haft en ganska svår ställning till deputeradekammaren. I mötena den 28 och 29 Nov. har landtdagen — som det påstås: på grefve Bismarcks egen uppmaning — sysselsatt sig med frågan om de depossederade furstarnes konfiskerade egendom, men utan att komma till något resultat. I mötet den 27 gjorde deputeraden Henel (från Kiel) åter tillståndet i Elbehertigdömena till föremål för en längre diskussion, innehållande allvarsamma klagomål öfver den preussiska administrationen. Det var i synnerhet den preussiska statsadvokaturens förhållande, mot hvilket han riktade sitt anfall. Hecnel anförde flera tillfällen, då statsadvokaturen hade inledt åtal mot tidningarne, men appellationsrätten förmildrat domen, emedan dylika åtal under den danska styrelsens s. k. författningslösa tid ,,voro mildare än nu, då författningen skulle vara tillämpad under det preussiska väldet. Henel fortfor derefter: Vi erhålla i verkligheten goda lagar, men så snart de skola tillämpas, blifva de motsatsen. Och just denna motsägelse mellan paragraferna i författningen och den hos oss rådande administrationspraxis är något, som ännu länge skall göra de nya provinserna främmande för oss. Mina herrar! Man skulle än vidare efter ordalydelsen i art. 10 af Pragerfreden bafva väntat, att det inträdt en allmän politisk amnesti för hertigdömena, och detta så mycket mera, som konungens sednare proklamation bekräftat denna förmodan. Icke desto mindre förefinnes det ännu politiska processer oafgjorda från tiden före Pragerfreden. Visserligen skall väl ministeren i den händelse, att en dom fälldes i motsats till uttrycken i nämnde art., uppfylla sin pligt, och jag lägger derföre icke synnerlig vigt vid denna punkt; men jag beklagar, att personliga förföljelser, som förekommo under 1866 års händelser, ännu fortsättas. Den 12 Juli 1866 begärde baron Scheel-Plessen, att embetsmännen skulle underteckna en förbindelse, hvars betydelse icke var fullt tydlig; man trodde sig finna meningen vara, att preussiska regeringen deri skulle erkännas som definitiv. De flesta embetsmän undertecknade förbindelsen derföre endast med förbehåll, och tvenne undertecknade den icke alls. Dessa blefvo genast afsatta från sina embeten och hafva fortfarande varit afskedade. Mina herrar! Danska regeringen har äfven afsatt embetsmän, men den har aldrig låtit politiska åtgärder öfvergå till sådane, som dikterades af personlig hämnd, och den har alltid i dylika fall utbetalt fulla löner. Jemför tillståndet med förhäållandet i andra provinser och säg, om jag säger för mycket, när jag yttrar, att man får det intrycket i Sleswig-Holstein, att man der regeras likasom af en partiman. Då jag i ett föregående möte ville gifva Er en bild af sinnesstämningen i Sleswig-Holstein, svarade inrikesministern, det han trodde sig hafva bättre källor än mina. Af en berättelse härom såg jag efteråt, att inrikesministern dermed antydde konungens resa i hertigdömena. Men här bör man likväl noga akta sig för en förvexling mellan vördnaden för konungen och gillandet eller ogillandet af det för närvarande rådande ministeriella systemet, hvilket i förrgår hette Westphalen, i går grefve Schwerin, i dag grefve Eulenburg och i morgon — jag vet icke hvad. Den ringa öfrerensstämmelse, som råder mellan de löften, vi erhållit såväl af konungens mun som genom författningen, och det sätt, hvarpå bestämmelserna hos oss utföras, är något, hvarpå jag i den preussiska statens eget intresse vill fästa uppmärksamheten. Kort sagdt, mina herrar, I skolen endast vinna sleswig-holsteinarne genom en författningsenlig behandling. Det svar, som justitizeministern Leonhardt lemnade härpå, innehöll egentligen inga faktiska upplysningar. IIan förklarade egentligen endast, att han måste protestera emot Heenels yttranden såväl i allmänhet, som hvad angick de särskilda punkterna. FRANKRIKE. De miunisteriella budgeterna för 1870, hvilka nu behandlas i statsrådet, äro i allmänhet utarbetade på grund af 1869 års budgeter. Armebudgeten för 1870 belöper sig till c:a 380 millioner, och marinbudgeten till 162 millioner. Om besparingar är alldeles intet tal. GREKLAND. Med anledning af åtskilliga i den utländska pressen förekomna ogillande yttranden om den grekiska politiken säger en grekisk tidning: ,,Det helleniska konungarikets verksamhet i Orienten beror på både pligt och ärelystnad, och denna ärelystnad består uti att grundlägga en stat, som omfattar alla hellener; vår pligt är att bjuda handen åt alla kristna nationaliteter i Orienten, på det dejmåtte komma till sin rätt och likasom vi höja sig till sjelfständiga stater; hvarje grekisk regering, som icke åtager sig denna dubbla uppgift, vore ingen nationel regeringi Dagens post. ENGLAND. Telegrafen bragte oss i går afton den vigtiga underrättelse, att det konservativa kabinettet, hvars chef är Disraeli, till drottAHHAAa AH ep