Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1868, sida 2

Redan följande dagen på eftermiddagen äro nu vi i denna stad. Tack vare goda introduktioner fick jag åter upplefva en afton, den sista på finsk botten, hvarunder hjertat värmdes genom ömsesidigt utbyte af de broderliga och hjertliga känslor, som besjäla sinnena af de nu från hvarandra slitna brödraländerna. . Åbo domkyrka är en af Finlands, ja Nordens herrligaste tempelbyggnader. Under vår vandring i det storartade templets höga och ljusa pelarhvalf stanna vi framför en grafvård, som gömmer stoftet af Erik den 14:des gemål, Katarina Månsdotter. I de underjordiska hvalfven, der förflutna tiders stora män slumra i den eviga sömnen, läsa vi namn inristade å sarkofagerna, hvilka stå som lysande stjernor på den finska och svenska historiens himmel. — Katedralen prydes af en altartafla, utförd af hofmålaren Ekman, af hög förtjenst både till komposition och utförande. a I den nära kyrkan belägna parken höjer sig , Porthans staty, utförd af den finske bildhuggaren Sjöstrand — ett konststycke värdigt såväl mannen, till hvars ära det blifvit upprest, som den talangfulle konstnären. Aftonen tillbragtes, som ofvan är antydt, i en förtrolig vänkrets å ett af stadens sommaretablissementer, hvilket i och för sig förtjenar att framhållas. Det är en villa i schweizerstil, uppförd å ett kalt berg, men genom gifvaren, brukspatronen Rettig, som skänkt egendomen till staden, förvandlad till en grönskande och vacker höjd, der nu Floras barn framstå i en yppig fägring; på de fordom kala bergshållarne möter blicken nu slingrande gångar, omgisna af grönskande träd och buskväxter. Dot är vår inom trädgårdsarkitekturen välbekante landsman, hr Knut Forsberg, som utfört detta arbete, hvilket gör sin mästare heder. Åter är afskedets stund inne. Mitt flygtiga besök i Finland ligger snart blott såsom ett ljuft och dyrbart minne, och när den sista strimman af Auras stränder försvinner, känner jag djupt sanningen af skaldens ord: Den som det landet en gång sett, Han längtar dit igen. Vi närma oss nu Sverges kuster; Birgers stad ligger insvept i den nedgående aftonsolen, och vi lägga till vid ,tjusarkonungens staty. Efter en promenad till många välbekanta ställen, som förut omtalats, och efter ett kort uppehåll styra vi färden med bantåget mot hemmet; men dessförinnan ännu ett par reseminnen — de sista, innan jag nedlägger pennan och säger farväl åt de ärade läsare, som behagat följa mig på sommarens ströftåg såväl inom fäderneslandet som hinsidan Östersjön och Bottniska viken. Jag förflyttar mig genast till det första målet för min färd — Motala. Huru mycket vore ej att omtala endast från denna lilla ort, der ett af vårt lands största industriella företag har sitt hufvudsäte. Hvem känner ej Motala mekaniska verkstad? Ja, jag fruktar t. o. m. att en beskrifning af densamma vore blott ett upprepande af hvad som är allmänt bekant. Hvad specielt sjelfva verkstaden beträffar, kan man ej underlåta att, då man genomgår densamma, såsom fosterlandsvän känna sig högeligen tillfredsställd, då man jemför densamma med likartade etablissementer i utlandet. Rälsfabrikationen är här nyligen införd, men har redan uppdrifvits till en betydlig höjd. Här ser man huru den glödande jernmassan sväller i ugnarne och sedan uttages, för att bringas under formmaskinen, hvarifrån den sedan framkommer färdig att begagnas, sedan den i en annan maskin erhållit behörig riktning. Lika intressant, om ej ännu mera, är åskådandet af jernmassans förvandling till jernplåtar, en process, som i och för sig är af storartad effekt. Vid besök i de öfriga verkstäderna fästa vi oss isynnerhet vid arbetarne, och kunna då ej annat än gladt utropa: lyckligt det land, som eger att disponera öfver sådana krafter! Det är naturligt att bildandet af arbetareföreningar äfven banat sig väg hit, och eger Motala i detta hänseende en förening, som är ett mönster för dylika i vårt land: egen samlingslokal, ett hus med teater och rymliga lokaler i öfrigt. Ett må dock här anmärkas, och det är, att Motala verhstads arbetare helt och hållet isolerat sig från kamraterna å de andra fabrikerna och industriella anläggningarne i Motala och dess omedelbara närhet. Detta gör att ett stort antal oförvitliga och hederliga arbetare utestängas från de förädlande och nyttiga tidsfördrif, som Motalaföreningen sta är i tillfälle att njuta utaf. Orsaken ill ett dylikt missförhållande sades mig vara, att man ville komma på riktigt säser grund, innan man gjorde ett medgifvande till inträde för arbetare utom verkstaden. Man anförde t. o. m. att filverkstadens elever ej hade rätt att vara ledanöter i arbetareföreningen. Utan att vilja nlåta mig uti något omdöme om detta soleringssystem, tyckes det ändå ej vara iktigt på sin plats, att arbetare sjelfva örhindra sina egna bröder från deltaganle i förhandlingar, som äro af allmänt invacsen onh ill fröulafran fån 1 —