Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1868, sida 1

om det, som hon ämnade säga mig. Nu, sedan hon återhemtat sig från minnet af detta ögonblicks rubbade förtroende till hennes fästman, förblefvo hennes kinder marmorhvita, ehuru hon fortfor att tilltala mig. — Det var endast för ett ögonblick, fortfor hon, — och derefter följde jag fångvaktaren in i fängelset. Han är en välvillig man, han öppnade dörren, jag gick in utan tvekan, lutade mig ned invid William och lade mina händer på hans knän. Han satt på sin stol med sitt bleka, afmagrade ansigte doldt i sina händer, och han trodde ej att det var någon annan än fångvaktaren, förrän han kände mina händer på sina knän, och då — märk nu, mr Humphrey — då sprang han upp, fattade mina armar som han förr gjort, men han kysste mig ej, utan höll mig ifrån sig och såg under en hel minut in i mina ögon med en sorgsen, frågande och likväl allvarlig blick. Derefter slöt han mig i sina armar och sade: Gud ske lof, Jessie tror det icke! Då klappade mitt hjerta häftigare och jag slöt mig intill honom. — Jag visste att han ännu var min egen William, hvad helst än måtte hända. — Säg nu, kunde han ha sett mig i ansigtet och tryckt mig till sitt hjerta, alldeles som under de lyckliga dagarne, om han hade haft ett mord på sitt samvete? Hon afvaktade lugn och triumferande mitt svar. Gud vet, jag torde hafva varit endast en svag dåre, då jag ansåg mig kunna bedöma menniskonaturen; kanske hade hon ingifvit mig sin egen entusiastiska förtröstan. Huru som helst, mina ögon fuktades, då de åter mötte hennes, och