Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1868, sida 1

Således är mitt rykte i stigande, tänkte jag, — om också på ett anspråkslöst sätt. — Jag måste berätta detta för Mary. Då min nye klient och jag stodo i begrepp att afsluta vår sammankomst, sedan vi öfverenskommit att jag skulle hafva ett sammanträffande med William så tidigt som möjligt den följande dagen, ty tiden var kort och mycket var att göra, lade hon med synbar tvekan en liten börs framför mig och sade rodnande: — Misstyck inte att det är så litet, sir. Det är allt hvad jag har, — hvad jag hopsparat till vårt bo; William har mera, och ni skall erhålla det äfven, så snart han åter kan disponera det, och allt hvad jag sedan kan spara, om ni blott intet misstycker att det är så litet. Var så god, sir, och tag det. — Behåll det till dess jag förtjenat det, miss Ward, sade jag och tvang henne med lindrigt våld att återtaga börsen. — Låt oss afvakta resultatet at mina bemödanden, innan jag fordrar deras ersättande. Emedan klockan nu var nära ett, och den stackars lilla hushållsmamsellen — ty detta var hon — hade två mil att gå till sitt hem, mrs Grantons hus, klädde jag mig och följde henne ditut. Hennes tacksamhet var större än denna lilla uppmärksamhet förtjenade, ty promenaden i den tysta natten, med de strålande stjernorna och den molnfria himmelen, genom de jemförelsevis stilla gatorna, var uppfriskande. Den bidrog att samla mina tankar och rikta dem uteslutande på det vigtiga mål, som så plötsligt hade blifvit lagdt i mina sysslolösa händer. Lif eller död, — en medmenniskas heder eller vanära; den stackars bleka flickan, — domstolen, — försvarstalet, och —