Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1868, sida 1

anklagad, frågade jag henne hvad som hade förmått henne att komma till mig, en ännu obekant man, och hvarför hon hade sagt sig veta att jag var godhjertad och skicklig. Ett svagt småleende flög öfver hennes sorgsna ansigte, då hon svarade: — Jag har hört mr Fellowes ofta tala med mrs Granton om er och säga henne hvilken talang ni egde, och hvilken stor sakförare ni skall blifva, då ni en gång blir känd. Stackars Fellowes, med all sin öldrickning och tobaksrökning är han en sannare vän än mången mera förfinad Pylades. Jag skall icke känna mig generad af honom nästa gång jag stöter på honom i Temple, — såvida han inte har den der otäcka rocken och kritpipan i munnen. — Nåväl, sade jag, — min skicklighet är ännu en möjligtvis fördold skatt. Hvilar min godhjertenhet på samma spekulativa grund? — O, jag vet att ni är god, sir, svarade hon, — för länge sedan sågo vi er stanna och hjelpa en liten flicka att plocka upp äpplen, som hon tappat ur sin korg, fastän ni hade mycket brådtom, ty sedan skyndade ni er ju hit, och William — han spatserade då med mig, sir — sade, att han var öfvertygad om att ni måste vara en mycket godhjertad man, som så der hjelpte en liten flicka midt under alla edra vigtiga laggöromål. Minnet af den dagen ingaf mig mod att komma hit i qväll, då jag visste att ni var hemma och ensam, sir, samt att bulta på tills ni släppte in mig. Jag visste att ni skulle komma till sluts.