Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1868, sida 1

nin röst ljöd ovanligt tonlös, då jag helt enkelt svarade hvad jag tänkte: — Nej. Derefter berättade hon mig, huru hon nade försökt att öfvertala William att anita en sakförare; huru han hade vägrat och sagt att han ej hade tillräckligt penningar, och att Gud kanske skulle bevisa hans oskuld förr eller sednare, ty han var oskyldig; i annat fall var han nöjd att lö nu, sedan hon ännu var honom trogen; huru hon slutligen hade lyckats väcka nåsot af hans fordna själskraft, som den plötsliga smärtan och ångesten hade förlamat, och fått hans samtycke att skaffa honom en god sakförare; huru hon hade besökt några, och de hade ej tid att lyssna till något, som ej delgafs genom en ombudsman på vanligt sätt, — hvad de menade förstod hon ej, — andra deremot hade afhört henne, till dess hon nämnde om sin fattigdom, de hade då blifvit allvarsamma och sagt, att de ej kunde göra något — saken var alltför klar; derefter kom åter den ångestfulla blicken på mig, den tysta frågan om lif eller död. Jag tvekade ej denna gång. Hon hade äfven berättat huru hon och William hade varit lekkamrater under barndomen, tidigt trolofvade, båda förlorat sina föräldrar, båda arbetat flitigt, förtröstansfullt, med hoppet om framtida giftermål såsom deras belöning. Jag tänkte åter på Mary och på vår ungdom, derefter åtog jag mig att verka såsom rättegångsbiträde för William Bertram, anklagad för ,,uppsåtligt mord med försvårande omständigheter. Hennes tacksägelser voro få, mera uttryckta genom blickar än ord, och sedan jag af henne erfarit så många biomständigheter som möjligt rörande nennes tro