Den 30 November 1868. Knappt störes af en enda flägt Från fädrens hjeltedagar Den stiltje, som en yngre slägt Allt mer och mer försvagar. Allt stort, som förr vår stolthet var Och skapat vår historia Snart finns det blott i skolan qvar Som simpel promemoria. Det är som vore känslan dömd Att dö på tankens halster, Och all vår forntid vore glömd För dagens skrumpna alster; Som skulle allt sitt värde ta Blott af en slug beräkning, Och ingen annan skuld vi ha, Än krämarbodens räkning. Man letar digra luntor fram Ur dammiga arkiver, Förnumstigt sen till hjeltens skam Man hans historia skrifver. Det är den ton, man numer har; Men den som skref med svärdet, Jag tror ej hans historia tar Af en gåspenna värdet. Man sagt, han fört till undergång Oss i Pultava-slaget, Att Sverge sjöng sin svanesång Som stormakt vid det laget. Så kan man döma, om man vill, När lyckan ryggen vänder; Men låt oss likväl lägga till: ,Det stod i Herrans fönders. Ty folkens öden länkas dock Ej blott af diplomater: Det finns en högre vilja ock, Som leder hjeltars dater. Den kan du känna, ej förstå, Och, hur du räknar ut det, Du med din visdom kommer på Balans ändock till slutet. Du klagar öfver prål och flärd, Som Sverges malm förpantar, Och slöseri, som man till gärd Ger sina sista slantar, Och kongsord hållna ungefär, Som friareder hållas, Och redlighet, som tunnsådd är, När allting noga sållas. Och dock en runa ej du har Åt hjeltekongens dygder, Åt den som svenska namnet bar Till långt aflägsna bygder. Som flärdfri, enkel, mannafast, Beredd att allt umbära, Oss lärt vid lyckans alla kast Att medoch motgång bära. Som höll sitt ord så fast som han Sin hand om svärdet knäppte, Och aldrig, hur sig ödet spann, Sitt mål ur sigte släppte, Som barnafrom till bufvudgärd Sin kära bibel hade Och hjeltestark sitt tunga svärd I ödets vågskål lade. Skall komma än en gång den stund Med ofärd i sitt sköte Då uppå våra fäders grund Fienden stämmer möte. Gif att en flägt oss lifsa må