Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1868, sida 1

hon innan jag hann yttra mig, — och huru det står skrifvet. Det är inbrändt i mitt hjerta som med ett glödande jern, och han säger så äfven. Men ändå är han oskyldig! O, sir, vill ni inte tro det? — Han är inte brottslig. Har en oskyldig man någonsin blifvit straffad för ett brott, hvartill han var oskyldig? tillade hon enkelt och ifrigt, likasom för att erhålla en upplysning. — Ja, svarade jag, — det smärtar mig att säga, men — det har händt. — Jag fruktade det, jag fruktade det! O, himmelske Fader, bjelp oss! utropade hon; — det är mycket bittert, men äfven om de döda honom, så kan det i alla fall inte göra honom brottslig; men de vilja och skola inte göra det; — ni vill tala för honom, ni vill hjelpa oss och rädda honom och hans namn; vill ni inte det, sir, -— dyre sir? — Min stackars flicka, sade jag, — det finns föga hopp, fruktar jag; saken förefaller så klar, så öfvertygande; äfven med den skickligaste sakförare i hela riket, fruktar jag att resultatet ej skulle motsvara ert hopp. Jag talade långsamt och inom mig beklagande nödvändigheten, som förestafvade mina ord, men jag kunde ej yttra något annat. Hon sprang upp med eld i ögonen, färg på kinderna, och i det hon gick fram till mig, lade hon sin hand lätt på min arm och såg mig stadigt i ansigtet. FA