Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1868, sida 1

i mitt arbetsrum, lät henne sitta ned och dricka ett glas vin, — lyckligtvis hade jag en butelj qvar af min gudfaders julgåfva — och sedan hon lugnat sig något, bad jag henne säga mig på hvad sätt jag kunde bjelpa henne. — Genom att tala för William, sir, svarade hon, — ni är lagkarl, en stor man, och om ni ville tala för honom och säga dem att han är oskyldig, men — — Hon tvekade, tycktes samla hela sin beslutsamhet, rodnade lätt och tillade skyndsamt, likasom framtvingade hon orden, men vi äro så fattiga, vi kunna inte betala så mycket som andra, och som ni borde bli betald. Ack, min dröm; — i den uppvägdes min talang med guld! Hon tystnade för ett svar. Hennes darrande läppar och bedjande ögon uttalade den fråga, som hennes röst saknade styrka att framföra. Hvad skulle jag göra? Om jag åtog mig saken, vore tärningen kastad för alltid, allt vunnet för ingenting, eller allt förloradt och äfven för ingenting; nej, jag kunde ej göra det; jag upplyftade mina ögon åter till hennes ansigte. Marys drag framskymtade der äfven, men ej uttryckande bifall till mitt beslut; hennes ögon och flickans uttryckto detsamma, således sade jag hastigt: — Min stackars flicka, innan jag förbinder mig att åta mig denna sak, måste ni noga säga mig alla omständigheterna! först, hvem är W Villiam? Jag smålog. Hon besvarade ej mitt leende utan betraktade mig blott ännu mera bedjande, soch icke den minsta färg visade sig på