Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1868, sida 1

oaktadt synbart skrämd af min barska min, hade hon likväl beslutsamt stigit in, — stod en ung och, som det upplyftade floret nu visade, vacker flicka, ty hon var mycket vacker oaktadt sina dödsbleka kinder och rödgråtna ögon. Ja, der stod hon och betraktade mig bedjande, medan hon ifrigt anropade min hjelp, — tusan vet hvarför. Hvad skulle jag svara? Hvad ville hon? Hvad skulle Mary säga? En bedragerska var hon icke, — nej, derom var jag öfvertygad; en klient kunde hon ej vara. Hvem ansåg hon mig för? — Ihad kunde jag säga? För allt i verlden kunde jag ej besvara hennes innerliga anhållan med ett kallt, affärsmessigt: — Hvad önskar ni? Sålunda stod jag och stirrade likt en galning under nära en minut, hvarefter hon åter började tala. — Rädda honom, sir, — 0, rädda honom! Han har ej gjort det. O, vill ni inte försöka att rädda honom? Jag vet att ni kan det: jag känner det, — jag känner det här, sade hon och tryckte handen mot hjertat. — O, sir, ni vill inte säga nej likasom alla de andra, för jag vet att ni är god och deltagande; ni skall tala för honom och rädda honom från — från, — o, William — min William — och denna — förfärliga — ohyggliga död! De sista orden voro knappast hörbara, men ett ljus hade gått upp för mig. Min dröm, — förverkligades den således? Och på hvilket utomordentligt sätt. Allt detta genomfor min hjerna, men jag tillbakaträngde denna tanke med alla dess åtföljande bilder, ordnade mina ider, ansträngde mina själsförmögenheter och ble! åter en förståndig man. Först införde jag den stackars flickar