tida sällhet, tyckte han sig finna den just här, vid Claras sida. Han glömde att han sjelf afstått srån hennes hand, och att han om några ögonblick skulle lemna henne för alltid. Dessa ljufva drömmar blefvo grymt skingrade, i detsamma man uppsteg från bordet, då han varseblef sin betjent på gården sysselsatt med att spänna för kabrioletten. Vid denna syn bleknade han och kastade en ångestfull blick på herr Gervais; men denne, som var fördjupad med herr de Pomereuil i en lärd afhandling om bergolja, gaf icke akt på honom. Hans förvirring undföll äfven Clara och fröken Celeste, hvilka dessutom icke skulle kunnat ana orsaken dertill, ty herr de Pomereuil hade underlåtit att omtala Gustaves afresa. De blefvo således mycket förvånade, när groomen körde kabrioletten fram till stora trappan. Ni reser? utropade Clara med en ton, som tillkännagaf något mer än blott öfverraskning. — Ja, — så är — det verkligen, min ... fröken, stammade Gustave. — Jag hade eller rättare sagdt herr Gervais hade ifvit mig den tanken — — — Att resa för att bese en egendom, som vi skulle kör made herr Gervais plötsligt oc! r de Pomereuil midt i me en affär som upp! ågre appas sedan få återkomr na Pomereuil — åtVi ; Det är om mig som herr Gervais borde hafva talat, sade nu Gu 6 Jag lemnar detta ställe med al saknad, som jag omöjligt kan boskrifva