Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1868, sida 2

öfverflödig här, hvaremot jag vid bordet åtminstone får det nöjet att fylla min plats. Frukosten blef lika munter som gårdagens middag varit tråkig. Herr de Pomereuil var en förträfflig värd, — såsom herr Gervais hade sagt — och ehuru morgonens samtal hade försatt honom i mindre godt lynne, lät han icke förmärka något. Han bemödade sig tvertom att visa sina tvenne gäster den största hjertlighet, vare sig att han ansåg detta såsom bästa sättet att bibehålla sin värdighet, eller att han med nöje afstod från ett gistermålsförslag, som icke längre behagade honom. Fröken Celeste var äfven i den bästa sinnesstämning, — ty Gustave hade haft den uppmärksamheten att försona sig med Äzor, som han höll i sitt knä — och hon njöt af triumfen att hafva fått anrätta en utmärkt pastej. Clara, som kände sig lycklig öfver att nu återfinna den Gustave, hon hade drömt sig, blandade sig behagfullt i samtalet; ty hon var begåfvad med detta fina vett, detta tillmötesgående, som man alltid finner så älskvärdt, emedan det synes lifvadt endast af vår tanke, samt med detta qvinliga törstånd, hvars tjuskraft mannen icke undgår att erfara, emedan den smeker hans högmod. Det anslår kanske mindre till en början, men i den mån man pröfvar det, utvecklas och framstår det i allt klarare dager. Gustave erfor nu hela dess välde. Han beundrade. Claras täckhet och den englalika mildhet i hennes anlete, som afspeglade. hennes själ; han förstod icke huru han kunnat visa sig känslolös för så mycket behag. Försjunken i tankar om fram