Cd9 MID VISA III. I11. 2 ortodoxa presterskapet har, enligt Parker, i stället för att träda i spetsen sör mensklighetens utveckling, i allmänhet nedsjunkit till bevarare af vissa föråldrade religiösa traditioner, och, i trots af sina goda afsigter, är kyrkan i det hela ingenting annat än en döpt verldslighet, berannande den kyrkliga teologien sasom ett magiskt frälsningsmedel undan de kommande följderna af ett syndfallt lefverne härnere på jorden, Endast några få och temligen matta röster hafva från vår inhemska ortodoxies sida höjt sig till ett försvar imot dö anklagelser Parker riktar mot den nutida yrättrogenheten för dess sätt att handhafva religionsvården och att tolka kristendomens läror. Och äfven när man från detta håll synbarligen bemödat sig om att intaga en tillförsigtlig och utmanande hållning, har dock hela uppträdandet burit en sådan pregel af lidelsefull hätskhet, att det knappåst blifvit fråga om ens ett försök till en lugnt genomförd mot bevisning. De gamla välkända ropen om ,otro och ,kristendomsfiendtlighet; om det köttsliga sinnet och , det förblindade förnuftet hafva här såväl som vid andra tillfällen fått ersätta bristen på klara och bindande skäl, och här såväl som vid andra tillfållen hafva de, som tagit sin tillflykt till ett sådant stri t, just derigenom väckt de starkaste misstankar Angående hållbarheten af det åskådningssätt, de på sådant sätt söka försvara. På den stora allmänhetens läslust och deltagande, för de Parkerska åsigterna synas dessa ybekännelsetrognak varningsrop icke hafva utöfvat det ringaste inflytande. Med desto större uppmärksamhet har man deremet lyssnat till den redogörelse för Varkers betydelse, som lemnats ar prof. Nybleus i hans utmärkta athandling i Nordisk Tidskrift: Theodore Parker och den religiösa frågan. Ehuru prof. Nybleus i mycket skiljer sig från de af Parker framställda åsigterna, anser han det dock vara otvifvelaktigt att den ortodoxa teologien är i behof af en genomgripande ombildning och sjelfföryngring och han ser i Parker en af föregångarne till den religiöse reformator, vår tid behöfver. Ortodoxiens spekulativa lärobyggnad har, såsom prof. Nyblågus fullt riktigt anmärker, blifvit till en betydlig del undergräfd af den moderna tidens filosofi och naturvetenskap, hvarjemte dess historiska förutsättningar ligga under för den kritik, som mot desamma riktas från den vetenskapliga bibelforskningens sida. Denna bibelforskning har numera, anser prof. Nybleus, tillvunnit sig resultat, hvilka äro helt enkelt ,,ovederläggliga, och han hänvisar, hvad serskildt beträffar den ortodoxa kristologiens oförenlighet med den bibliska, till de ryktbara arbetena af Schenkel och Keim, på svenska öfversatta af Carl von Bergen. Parkers uppträdande mot den ortodoxa dogmläran har sålunda itt goda berättigande, lika visst som han, vär han yrkar att hufvudsumman af menniskans religion är kärlek till Gud och till hennes likar, ,,har sanningen och kristendomen på sin sida. Denna anmärkning leder oss öfver till den sida af Parkers religiösa försattareskap, som säkerligen är den i och för sig mest betydelsefulla, äfven om den hittills ihända blifvit mindre uppmärksammad in den kritiska och polemiska. Vi syfta på den hela Parkers uppträdande bestämmande grundtanken, att den sanna relisionen är icke blott en det abstrakta förståndets eller den oklara känslans sak, itan en viljans och handlingens religion, en religion för lifvet. , Få religionslärare, yttrar rörande denna punkt prof. Nybleeus, torde mer än han hafva varit genomingda af det medvetandet, att den sanna religionen riktar sig icke blott på det onlas häfvande, utan framför allt på det zodas positiva förverkligande, och att reigionen ej får lemna utom sig några yttingar af menniskans fria verksamhet, utan måste bestämma och helga hela hennes lif eller till sitt organ hafva hela henles personlighet. Få författare torde ock lerföre bättre än han kunna egna sig till )otemedel mot pietistisk inskränkning eller len negativa och sjukliga fromhet, som — för att begagna ett af Fahlerantz ord vill sätta andaktsöfning i stället för mdakts-vtöfning. ITron utan gerningar är död-, säger postelen, och ingen har bättre än Parker örstått att på ett mångsidigt sätt utveckla ch på lifvets förhållanden tillämpa denna anning. Den tro, som Parker fordrar af len som vill kallas kristen, är — såsom u äfven Luther ville hafva det — ,,ett vande och kraftigt ting, som hos menskan visar sig såsom en nyskapande nakt, helgande bennes uppsåt och håg och stålsättande hennes vilja i kampen det sanna, goda och rätta. Med outttlig ifver söker Parker hos sina åhöare inskärpa vigten af denna lefvande tro, wilken han ansåg hafva blifvit bragt i lömska genom det ortodoxa trosbegrepvet. Religionen är lif, säger han. Är ärt lif religion? Ingen menniska kan påstå det. Hvad är flertalet bland oss? Jen absoluta religionens lärjungar? Kristne fter Jesu af Nazareth sätt? Nej, endast wistne i orden. En menniska är kristen, an hon går i en kyrka, som är på modet, etalar sin lhvra hnogr sig för neo