UVI IHM SIBHALTLUTen. —— Litteratur. Theodore Parkers Samlade Skrifter. Öfversättning af Victor Pfeifl. Femte och sjette delarne. Upsala, Esaias EdqvistSedan den sörsta serien af Parkers samlade skrifter, utgörande fyra starka volymer, blifvit i svensk öfversättning afslutad, och den betydliga upplagan hunnit inom kort tid i det allra närmaste utsäljas, har samme nitiske förlä gare nu börjat omtryckningen af de arbeten ar Parker, hvilka redan för några år sedan på svenska utkommit på hr Axel Hellstens förlag. Denna nya serie af öfversättningsverket kommer att upptaga just de skrifter af Parker, hvilka för hans religiösa ståndpunkt och hans verksamhet såsom reformator äro att anse såsom de mest betecknande, nemligen hans berömda afhandling Om Religionen, hans Tio predikningar om Teism, Ateism och Kyrklig Teologi samt Tio predikningar om Religiositeten. Af dessa skrifter äro tvenne delar nu i bokhandeln tillgängliga; den återstående delen utkommer under loppet af innevarande år. Det är en ur många synpunkter anmärkningsvärd och till eftertanke manande omständighet denna, att Parkers religiösa åsigter väckt ett så lifligt deltagande och fått en så vidsträckt utbredning öfver hela vårt land. , Fakta tala, säger ordspråket; och här stå vi i sanning inför ett faktum, som talar ord så tydliga och klara, att ej ens de, för hvilka den innersta meningen af dessa ord är en styggelse, hafva vågat försöket att bortkonstla denna mening eller att låtsa sig icke höra de högljudda röster, som Topa. Någonting alldeles nytt och hittills ohördt är det visserligen icke, dessa röster hafva att för oss förkunna; men de bekräfta med större eftertryck än någansin förut en redan gammal erfarenhet, de belysa från en ny sida en länge känd sanning. När ett folk uppvaknar från en period af religiös slentrian eller försoffning och gripes af en allvarligare åtrå efter värma och ljus inom de religiösa angelägenheternas område, då plottas på det otvetydigaste den officiella kyrkolärans oförmåga att tillfredsställa de nyvaknade andliga behofven. Det duger då i längden ej att besvara de oroligt forskande frågorna endast genom hänvisning till satserna i dogmatiken och katekesen eller att göra den inre harmoniens och samvetsfridens ernående beroende af instämmandet i den s. k. ,,rena lärans antaganden. Tider gifvas, då till och med bonden vid plogen och barnen i skolsalen, äfven om de ej alltid förmå göra sig klart. redo för sina intryck, dock liksom känna med sig, att det ej kan stå rätt till med detta predikande i den ständigt enahanda tonarten, om förnuftets blindhet och menniskornas uselhet, om de onda makternas fruktansvärde välde i den verld, ,,der elementerna för syndens skull äro råkade i en oreda, der öfverallt sväfva osynliga! onda andar, åt hvilka alla de äro hemsallne såsom byte, hvilka ej mellan sig och den onda andeverlden upprest den fasta, den enda möjliga skiljemuren: tron på ,Athanasii symbolum. Tider gifvas, då ett helt lands befolkning börjar förelägga sig den frågan: kan detta vara sann! kristendom denna lära om en med evig fördömelse hotande Gud, , hvilken skapat ett omätligt helvete under sina fötter, hvari han änmar nedpacka 99,999 bland hvarje 100,000 af sina barn (Parker), nemligen alla dem, som ej , fast och stadligen hålla för sann hela serien af de kyrkliga dogmerna. Det är under sådana tider ,renlärighetens apostlar ej utan skäl tycka sig känna marken svigta under sina fötter, och en sådan tid är i vårt eget land just den innevarande tiden. Ur denna allmänna känsla afotillfredsställelse med det kyrkligt bestående förklaras till ej ringa del den begärlighet, bhvarmed man hos oss lyssnat till den nye förkunnaren af evangelium, som predikar väldeligen, och ej såsom flertalet af våra dagars skriftlärde. Man bar ej kunnat neka sitt bifall, hvarken förståndets eller hjertats, åt den ljungande straffpredikan, hvarmed Parker brännmärker det sätt att uppfatta och utöfva själasörjarens kall, då man ,i stället för att förmå menniskorna att oegennyttigt hylla och omfatta hvad som är godt, sannt och skönt, i stället för att hos dem inskärpa att godheten är sin egen belöning likasom lasten sitt eget; straff och att ett gudligt lif är en vinning, utöfver hvilken ingen högre kan tänkas hvarken i denna eller i den tillkommande verlden, söker att drifva dem i till att handla rätt genom fruktan för helvetet eller muta dem dertill genom! hoppet om himlen och de goda dagar,