Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1868, sida 3

äro väl inställda och göra ged effekt. En full dager faller snedt öfver torget, men på ett högst behagligt sätt. Den i halfdunkel hållna delen är ren och klar i sina lokalfärger. Öfver det hela hvälfver sig en vackert blå, äkta sydländsk himmel. De tvenne afslutade taflorna af Palm äro exponerade i konstföreningens nja lokal. Under mitt förra vistande i hufvudstaden pågick uti ,,Dagens Nyheter en lång serie af artiklar med öfverskrift: , Någrå betraktelser öfver det nyare svenska måleriet och serskildt historiemålningenk. Artikelserien hade begynt redan den 26 sistl. Oktober. Den genomgick 10 nummer, och jag har först nyligen haft tillfälla läsa slutet af densamma. Den anonyme författarens grekiska underskrift betecknar, att han älskar både de bildande konsterna och rättvisan, och de ledigt skrifna samt intresseväckande artiklarne bära vittnesbörd härom. De hafva också ådragit sig såväl konstnärernas som konstvännernas uppmärksamhet. Förgäfves har man gissat på författarens namn. Mig intresserar mera innehållet, hvarför jag också anför några satser derutur, hänvisande för öfrigt till sjelfva artiklarne. Det bör i landskapsmålningen vara natur och poesi i förening, men icke en utan godt val och god smak gjord slatvisk efterhärmning eller afskrifning af naturen. Lika litet bör det vara motsatsen: en öfverdrifven poesi utan möjlig motsvarighet i den oss omgifvande verkligheten. Materialisten och manieristen förfela begge målet. Vid den riktning landskapsmåleriet på sednare tiden fått, nemligen att så mycket som möjligt nära återgifva naturen, blir häraf en nödvöndig följd, att valet bör ske med särdeles mycken urskiljning för åstadkommandet på åskådaren af det rätta intrycket, eller det af något skönt. Häraf beror äfvenledes till en god del den rätta stämningen i konststycket. Stämningen är det, som skiljer studien från måleriet. Den förra är den trogna kopian af naturen, det sednare bör vara ett stämningsfullt återgifvande af densamma. Om det olämpliga att på landskapsmålningar anbringa sjelfva ljuskällan: solen eller månen, yttrar förs:n: , Konstens resurser att återgifva naturen äro begränsade. Utanför dess område ligga dessa tvenne himlens ljus, hvilkas blanka skifvor icke kunna återgifvas medelst palettens färger, — icke en gång månens, fastän den eger endast en ringa procenthalt af solens lysande förmåga; — men böljda i dimma eller moln, så att ljusskifvan blir matt, kunna de framställas på duken. Oss synes, att man i allmänhet för mycket äflas med att åstadkomma månskensstycken. Väl förmår månen framkalla svärmiska känslor och är vacker att se, af vatten reflekterad; men den belyser illa sjelfva landskapet, hvars lokalfärger i månskenet bli mörka och i saknad af nyanser. Få af våra svenska landskapsmålare ha emellertid vågat sig på sjelfva de ohöljda ljuskällorna. För min del älskar jag, som dock ingalunda är svärmisk och på intet vis lunaticl, att se vackra månskensstycken och afstår tillochmed från nöjet att erfara huru sjelfva landskapet ser ut, om konstnären behagari den dämpade belysningen upptäcka för mig några lyckliga smugglare af handelsvaror eller några ännu lyckligare älskande, som smuggla med annat än handelsvaror. Deremot gillar jag förf:s åsigt, att genremålaren icke bör äflas att framställa på duken menniskans sjukdomar. Uti tillfrisknandet från sjukdom ligger deremot något högtidligt, som väl lämpar sig för konstnärlig behandling, hvarom man, för att anföra ett exempel, kan öfvertygas af ,Huslig andakt af Fagerlin. Huru nära emellertid rekonvalescensen står sjelfva sjukdomen, beror på artistens goda urskiljning att uppfatta. Det säger sig sjelft, att den goda smaken hos genremålaren ej gerna tillåter framställandet af sjelfva den sjuke individen i och för dess egen skull. Deremot kan närvaron af en eller flera sjuka förklara någon i detta slags måleri framställd handling. De ohyggliga martyrscener, som blifvit målade äfven af stora konstnärer och till en del före boktryckerikonstens uppfinning och i kyrkorna uppsatte, afsågo för det mesta att utgöra åskådningsmateriel för folket vid martyrologiens inlärande. Bibeln var för detsamma ej tillgänglig, icke en gång då den blifvit tryckt. Clerus predikade sällan. När det skedde, voro martyrerna vanligen föremålet och taflorna illustrationerna härtill. Så ungetär hänger det tillsammans med de bibliska ohyggligheterna, dem målarekonsten förvarar. Det rent historiska måleriet företer en eller annan tafla af värde, der sjuka finnas målade, och erinra vi specielt om ,, Napoleons besök hos de pestsjuka i Jafsa, af Gros. Vid taflor at denna art är det dock mera den historiska personens oförskräckthet, deltagande 0. s. v., som framställes, än sjelfva de sjuka individerna. Inom genremåleriet åter kan framställningen af en patient, som lider af en viss bestämd sjukdom, lätt förfalla till det osköna. Det är icke enhvar genremålare gifvet att behandla sitt ämne så väl som t. ex. d Unker sitt (,, Ett konstberidaresällskap). 11. AA da 8 häÄA 2 3