Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1868, sida 2

eftertanke för att igenkänna honom, och en qvinnas första intryck bestämmes vanligen ej af förnuftsskäl. Clara kände sig öfverraskad, bedröfvad; — förtrollningen var bruten. Etter måltiden började hr Gervais, — som mot slutet deraf gjort otroliga ansträngningar, för att underhålla ett slags samtal — att berömma Claras vackra röst. Han hade — sade han — talat derom med Gustave, som skulle blifva förtjust att få höra henne sjunga en romans. Clara tycktes endast vänta en uppmaning; men olyckligtvis fruktade Gustave, som sjelf var en förträfflig musiker, ingenting så mycket som dålig musik och serskildt hyste han fasa för romanser sjungna af ,, husets döttrar. Detta gjorde att han ej kunde förmå sig till att yttra ett ord, oaktadt alla de tecken herr Gervais gaf honom. Herr de Pomereuil skröt visserligen icke af att vara konstkännare, men han var stolt öfver sin dotters förmåga. Sålunda uppfattade han lifligt Gustaves ohöflighet, kanske äfven derför, att den unge mannens ändlösa klagovisor öfver de afskyvärda landsvägarne redan hade underblåst hans missnöje. — Det är skada, sade han till Clara, — att herr de Fronsac inte är här; (denne herr de Fronsac var medtäflaren, hvilken herr Gervais i sitt postscriptum omnämnt för Gustave) — du kunde annars ha sjungit en duett med honom och det hade kanske varit angenämare för herr Grandville, isynnerhet som herr de Fronsac har en så vacker röst. — Och som harmonierar så väl med Claras, — inföll fröken Celeste helt spetsigt.