Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1868, sida 2

——— ——— ————t— tagandet var vänligt, ehuru något tvunget: man kom olägligt. Herr de Pomereuil var illa ansatt af sin rheumatism, och fröken Celeste insåg genast, att middagen, som var färdig att sättas på bordet, hvarken var tillräcklig eller passande. Hennes förlägenhet var synbar, och efter några höfliga fraser anhöll hon att få aflägsna sig, i och för sina husliga bestyr. Medan Gervais talade med herr de Pomereuil om det fula vädret och om hans rheumatism, satt Gustave på sin stol, tyst, surmulen och våt. Han frös, han var hungrig, och kring båda dessa känslor sammanträngdes nu alla hans tankar. Endast hoppet om en snar middag uppehöll hans mod; men en frossbrytning genomlade hans lemmar, då han trodde sig höra en pigas röst från hönsgården, der hon förföljde en ung tupp, som utan tvifvel skulle anrättas till gästabudet. Det var således ännu tvenne timmars väntan att uthärda! Herr de Pomereuil, som märkte nans blekhet, frågade med deltagande om san mådde illa. j — Uppriktigt sagdt, mår jag inte rikigt väl, Detta oväder — — — För tusan! det tror jag nog. Ni nåste vara genomblöt som en svamp. Jetta borde ni, min bäste Gervais, ha sagt nig då ni kom in, — Sannt! men jag glömde det derför, tt jag sjelf är alldeles torr, tack vare nin vattentäta kappa. — Jag ber er, min herre, gå för allt i erlden och torka er. Gustave lät icke säga sig detta två ånger. Han skyndade till köket, der en äldig eld sprakade midt i en stor, gamtalmodig spis. Han fann der sin groom,