Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1868, sida 2

den, då man underrättade notarien, att en dam önskade tala med honom i affärer. Ludlow steg upp och urskuldade sitt långvariga qvarblifvande; notarien bad honom ifrigt att förnya sitt besök, hvarefter han bjöd honom armen och förde honom till huset, för att följa honom ut till gatan. Då de inträdde i salongen, varseblefvo de en sorgklädd dam, som höll en vacker, ungefär fyraårig gosse vid handen. Mekaniskt blickade Ludlow upp i det han bugade sig till helsning. Han såg ett älskadt, täckt ansigte, ett ansigte, som plötsligt blef dödsblekt. Djup tystnad inträdde; den oerhörda öfverraskningen tycktes plötsligt hafva förlamat alla de närvarandes andeliga krafter. Men då Alice, likasom för att söka ett stöd, sträckte händerna emot Ludlow, insågo båda att de ej voro underkastade någon bedräglig synvilla. — Intet ord yttrades; Alice hvilade vid sin makes, den förmente dödes bjerta; Ludlow slog sin arm omkring den så länge och innerligt begråtna, och då gossen nästan ängsligt smög sig tätt intill sin moder, upplystade de honom emellan sig och inneslöto honom med stum hänryckning i det förnyade förbundet. Heta tårar runno, tårar helgade genom öfverståndna outsägliga lidanden, helgade genom trogen, oföränderlig kärlek och genom en oändlig tacksamhetskänsla mot ett blidt öde, som åter hade sammanfört dem, för att aldrig mera åtskilja dem. Minuter förflöto och ännu alltjemt herrskade en högtidlig tystnad i rummet. Då le återförenade slutligen funno ord och sågo sig om efter sin gemensamme vän, upptäckte de att de voro allena.