Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1868, sida 1

I den dystraste sinnesstämning tog han vägen genom den lilla staden, der han först hade lärt känna den Drunlockiga Alice. Innan han åter kastade sig in i affärslifvet, ville han ännu en gång besöka de ställen, till hvilka de ljufvaste och tillika de bittraste minnen i hans lefnad knöto sig, och han ville ännu en gång på ort och ställe återupplifva i tanken dessa lyckliga dagar, hvilka han en gång hoppats skulle fortvara för alltid. Der bodde ju äfven personer, hvilka förr hade kännt det älskliga, hulda barnet, personer, med hvilka han kunde tala om de sälla dagar, som för alltid nedsjunkit i evigheten, utan att efterlemna något annat än ett med bitter sorg blandadt minne. Återkommen från en längre promenad hade Ludlow inträdt till en notarie och följt honom till hans bakom huset belägna trädgård. Han kände den gamle vänlige herrn sedan långt tillbaka. Denne hade förr på sätt och vis representerat den frånvarande förmyndaren hos Alice och ombesörjt hennes penningeangelägenheter under hennes vistolse i pensionen. Med innerligaste deltagande hade han sett barnet växa upp inför sina ögon till en älskelig jungfru. Äfven nu ihågkom han henne med värma, ehuru hon genom händelserna blifvit ryckt utom hans synkrets redan för flera år sedan. Således funnos talrika beröringspunkter, hvilka återförde samtalet mellan honom och Ludlov till den förlorade. Under detta samtal, som så djupt berörde hjertat, hade tiden omärkligt förflutit för de båda vännerna, och qvällen sänkte sig redan öfvet den fredliga sta