Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1868, sida 2

SS oo vv See MOND 10RC 11)SCT 101HIOPPning om att återtaga sin förlorade suveränitet. Alltså finna vi det helt naturligt, att t. ex. kejsaren af Ryssland och sultanen i Turkiet bibehålla sina stående härar, likasom ock att drottning Isabella af Spanien gjorde det, då ingen af dessa potentater vill erkänna någon inskränkning i sin makt från folkmaktens sida. De stående armerna äro då deras enda värn, så länge de icke, såsom i Spanien, vänla sig emot sin egen herrskare. Den konstitutionelle furste åter, som vill ärligt och uppriktigt iakttaga denna ställning, har dels ej behof, dels icke gagn af den stående armåen för sin maktställnings skull. Ty denna hvilar i sjelfva verket i nationens hand och kan icke, äfven om det påkallades, längre skyddas af armåöen. De konstitutionella furstarne skulle alltså, enligt vårt förmenande, handla visligt, om de ju förr desto helldre lemnade hvarje tanke på bibehållandet af stående härar, vare sig för sitt värn eller för sitt nöjes skull, för att odeladt ställa sig på nationens egen ståndpunkt, der frågan blir: uru kan folkets suveränitet, inåt och utåt, kraftigast skyddas och bevaras? Endast när furstemakten på detta vis helt och hållet identifierar sig med nationen, såsom representant af dess värdighet och makt samt medel för dess frihet och lycka, kan denna makt ega ett varaktigt bestånd. Ty det finnes ju andra former för representerandet af statsenheten och folksuveräniteten, och en myndig vorden nation kan med lätthet välja den form, som är bäst passande, eller kan åtminstone befria sig från den som är obeqväm eller icke uppfyller sitt ändamål, Det tillhör hvarje politisk man, och såedes i första rummet en regent, att förstå den tid, hvari han lefver, hvilken gäler för menskligheten likaså visst som årstiden för växtligheten. Likasom odlaren och skördemannen måste inhemta och förstå den rätta tiden för hvarje moment i växtverldens utveckling, så måste statsmannen studera och begripa momenterna i den menskliga utvecklingen. Så skall han, hvad vår närvarande tid angår, lätteligen finna, att den utgör en öfvergångsperiod, hvarunder furstemaktens fortfarande tillvaro är beroende af den uppriktighet, hvarmed den ansluter sig till folkviljan, hvilken dock icke får förblandas med de tillfälliga opinions-svallen. Men den starka, lugna ström, som går på djupet af dessa svallvågor, det är den verkliga folkviljan; att uppfatta denna är statsmannavishet, och att förstå rätt följa och leda den det är statskonst. Enigheten mellan furste och tolk, på hvilken man med skäl i alla tider lagt största vigt, beror numera icke på, att folket blindt hörsammar fursteviljan, utan att fursten beaktar och behjertar folkviljan. Illa eller väl — men det är så, och för verkligheten måste vi böja oss, intill dess vi kunna skapa nya förhållanden, en ny verklighet; men detta är ingen lätt sak, emedan utvecklingens lag är beroende af en otalig mängd utaf särskilta faktorer, öfver hvilka äfven den mest öfverlägsne ande icke längre är herre. Det lider ulls intet tvifvel, att icke den tid, hvari vi nu lefva, är den historiska perioden för folkmaktens uppkomst och dess utveckling till folksuveränitet. Och uti denna utveckling utgör, såsom ofvan är erinradt, folkbeväpningen ett vigtigt, ja hufvudsakligt moment. Detta böra statsmännen och framför allt regenterna förstå, så att de kunna medverka till sakens lösning på ett lyckligt sätt, nemligen så att brytningar och fiendskap i det inre undvikas och målet uppnås till allas belåtenhet. Folkbeväpningens icke minsta betydelse ligger uti dess egenskap att på samma gang utgöra en folkuppfostran, i det landets uppväxande ungdom dermed öfvas och stärkes i kroppsligt hänseende samt höjes till sinne och håg. Att dermed äfven den särskilta bildning, som mannen i ledet behöfver, kan vinnas, är en åsigt, som vi vidhälla, trots yrkesmännens protester. I den gamla skråtiden försäkrade dess idkare och vänner, att yrkesbildningen skulle gå förlorad, derest den gamla ordningen ölvergåfves, så att en och hvar tillätes .fuska i yrket. Erfarenheten har vederlagt denna sats, och så skall den äfven vederlägga de militära skrå-fördomarne. Landets välstånd är väl också en sak, som förtjenar att beaktas. De stående armåerna hafva undergräft detta djupt, ja så djupt, att hela den stora krigsmakten är blott ett skal af makt, utan kärna. Så utgöra dessa armeer intet betryggande försvar för ett lands yttre oberoende, och dermed är sjelfva villkoret för deras tillvaro upphäfdt. Folkbeväpningen allena gifver en sådan trygghet inom tillräckigt stora stater och der den det icke gör, ler är staten för liten att utgöra en sjelfständig politisk enhet, der måste den uppså uti eller förena sig med en annan. Dervän sträfva också alla små stater i vår id, och den frändskapskraft, som här vercar, heter nationalitet, den närmare först ch den fjermare derefter. Hafva de smäre statsenheterna vunnits, möta i Europa le tre stora stammarne: den Germaniska, len Romaniska (eller latinska) och den slaviska, hvilkas föreningsform tydligen är ellerationen. Sådan är, efter vårt förmenande, den iktning, hvari vår verldsdels utvecklingsrocess framgår. Det är den djupa s An CAM AT o nags Af JA vm.