Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1868, sida 3

2r2 hjeltinnorna i de moderna dramerna. De, som sett henne, säga, att hon är liten och spenslig, har krokig näsa och att hennes sjuka ögon doldes bakom gröna glasögon. Hon är mellan 32 och 35 år gammal. Man vet, att hon vistades någon tid i Lausanne i en sjukvårdsanstalt. Hon uppehöll sig likaledes i Vevey i en anstalt, som förestods af en skicklig ögonläkare. Ilär börjar egentligen historien. Den anklagade försäkrade, att hon icke såg med mora än ett öga. Doktorn slutade med att fatta misstankar om denna halfblindhet, som icke grundade sig på några bestämda symptomer; man tillägger vidare, att den skicklige praktikern efter ganska lång tid, medelst ett instrument af ny uppfinning, kom till den öfvertygelsen att den anklagade bedrog honom. Men hvarför föregaf hon, att hon bade denna sjukdom? Ja, deri ligger hemligheten. Det är först nu, sedan förgiftningarna egt rum, som man fattat eller trott sig fatta motivet till detta bedrägeri. Man påstår nemligen, att den anklagade, som noga öfverlade sina brott, med tålamod samlade de gifter, som användas för ö sjukdomar, isynnerhet belladonna och atropin, växtbasen af belladonna. Men intet af allt detta är bevisadt. Den anklagade kom till Gneve, der hon genast rekommenderade sig hos de förnämsta läkare och apotekare i staden. Hon var yttert undfallande och gjorde ett visst intryck på alla genom sitt distinguerade sätt att vara och tyckes stå långt öfver sitt stånd; man kunde taga henne för en läkare, klädd till qvinna. Detta har jag hört af en af de sjuka, som undgått hennes gift. IIon hade kunskaper eller kunde åtminstone en medicinsk terminologi, som förvånade till och med de i vetenskapen invigda. Ilon var uppoffrande mot dem, som hon hade att vårda. Hennes rapporter till läkarne öfver patienternas tillstånd voro högst fullständiga och rika på förvånande detaljer. Inför sina förmän visade hon ett tjenstenit och en ödmjukhet, som stundom blef tröttsam; med tjenarne skrattade hon och pratade gerna, hon omtalade vanligen för dem med en hesynnerlig ton de personers död, hvilka varit anförtrodda i hennes vård. Det är dessa fakta jag vill omtala och för hvilka jag tror mig kunna ansvara, då de kommit mig tillhanda från tillförlitlig källa. I början af hennes vistande i Gåneve kallades hon till pensionsanstalten J.; det var ett af dessa hus, hvaraf många finnas i landet och hvilka äro bestämda för att mottaga gamla sjuka, orkeslösa personer. Man anmärkte, icke utan en viss misstanke, att de först intagna pensionärerna icke lefde länge; förestånderskan och hennes dotter dogo likaledes i en besynnerlig sjukdom. Läkarne förstodo ingenting. Ingen fattade emellertid misstankar på sjukvårderskan. Endast en okänd hand skef på porten följande fria öfversättning af Dantes bekanta vers: -De, som gå in här, komma icke ut. Den anklagade kallades sedan till en berömd målare, hr B. fransman till börden, men boende i Geneve. Hans svärmor hade knappt blifvit anförtrodd i fröken Jeannerets vård förr än hon angreps af en oförklarlig nervretlighet. Den sjuka plågades af sin sjukvakterskas efterhängsna uppmärksamhet och ville slutligen icke se henne, men kom sig åter, så snart den anklagade på ett fint sätt afskedats med goda ord. Då uppstod den första misstanken mot henne, ehuru den var ganska sväfvande. B., hvars nit och klokhet i denna sak icke kunna tillräckligt prisas, började då en undersökning på egen hand. Ilan erfor snart, att vårderskan, då hon lemnat hans hus, kommit till en hr G., och äfven der hade två personer dött, En tredje, fröken L., en vän till familjen, hade vid en visit blifvit serverad med en kopp th, som bjöds henne af Jeanneret, hvilken sedan sagt åt husets tjenare : Ni såg ju den der damen, som drack en kopp th. Hon har samma sjukdom som ert herrskap, och hon skall dö af densamma. Fröken L. fick också ett slags hängsjuka; hennes läkare, doktor G., såg genast, att här hade en förgiftning med belladonna egt rum. Genast tillspord om den dryck, som hon serverat, svarade den anklagade, som ännu icke var misstänkt at någon annan än af den franske målaren, om hvilken förr är nämndt, att hon icke förstod någonting, och såg dervid försagd ut. Man såg likväl deri intet annat än en tillfällighet; emellertid fann hon för godt att aflägsna sig. Hon försvann för någon tid och for, trodde man, till kantonen Wallis. Emellertid mötte B., som har en målares ögon, henne en dag på en större gata. Hans beslut var genast fattadt, han ville handla. Han fann sjukvårderskans bostad, som låg något aflägset, och satte sig i förbindelse med qvarterets läkare, mr R., en man med kjerta, och hvilken icke fruktade att kompromettera sig. Innan de begge allierade vände sig till rättvisans tjenare, fingo de bevis på en nionde förgiftning, som Jeanneret begått. En af hennes väninnor hade blifvit tokig; den första verkan af atropin är vanligen, har man försäkrat mig, ett slags hysterisk yrsel. Detta sista ofter fördes till hospitalet och kan, tack vare den omvårdnad, som i tid egnades henne, räddas. B. och doktor R. tänkte, att här var ingen tid att förlora, och begåfvo sig till generalprokuratorn klockan 11 på aftonen. Man påstår, att denne redan gått till sängs, men att de förmådde honom att stiga upp. Arresteringsorder utfärdades och verkställdes följande morgon med en beundransvärd fintlighet; den anklagade togs, då hon minst anade det, och hade icke tid att undanrödja sina flaskor, som innehöllo belladonna; rättvisans tjenare togo allt i beslag. Sådana äro den olyckligas begångna brott. Man beskyller henne för grymheter, som sakna sin like. Jag afbidar anklagelseakten och de offentliga förhandlingarna för att kunna gifva bekräftelse åt dessa påståenden. För ögonblicket kan det ofvan anförda vara nog. Ni kan nu fatta alla de frågor, som uppstå med anledning af denna sak. Huru hafva alla dessa brott kunnat begås? Huru har vetenskapen så länge kunnat hållas bakom ljuset? Huru hafva apotekarne kunnat utlemna så många flaskor atropin? Huru kommer det sig att hela staden så sent blifvit uppskakad? Man svarar, att offren, som varit spridda i en stad och på ett område, som äro mycket befolkade, icke kunnat meddela sig med hvarandra och jemföra sina sjukdomar; att den anklagade var i besittning af en vådlig skicklighet och kunde förbrylla sjelfva läkarne; att hon turvis begagnade sig af tre eller fyra gitter för att afleda de skickligastes skarpsinnighet; att hon för öfrigt icke ingaf något misstroende hvarken hos fackmännen eller apotekarne, som kände henne; att hon vände sig till alla dessa sednare för att i små doser erhålla ett gift, som hon egde rätt att använda för sina sjuka ögon; att hon lemnade flaskor, som voro försedda med etiketter, för att påfyllas (i sådant fall är etiketten lika god som ett recept, påstås det); och att slutligen hon var en öm sjukvakterska och tycktes vara, såsom jag redan sagt, ,en läkare, klädd till fruntimmer; detta sista förklarar allt. Men hvad som icke kan förklaras är den anklagade sjelf, hennes uppsåt, denna fö ga mani (ty det kan ej vara annat än en mani), som drifvit henne till brott. Det vissa är, att hon aldrig tänkt att utplundra sina patienter, icke ens att ärfva dem; de flesta at hennes offer voro fat tiga. Hon tycktes icke hata dem; hon vårdade dem ömt, hon gömde lockar af deras hår, försedda med de ömmaste påskrifter. Man försäkrar, att hon erkänner allt; hon säger blott för att rättfärdiga sig, att hon icke trodde på läkarne och att hon ville göra experimenter. Hon tillade, att hon gjorde sådana på ben sgiolf Några nåstå (men hurn veta det?) att