Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1868, sida 2

upptaga en brokig sten. Gerna rättade Alice sig efter dessa sin lille älsklings infall, dock ej som förr med moderskärlekens ljufva leende, utan kalla och uttryckslösa gledo hennes blickar ötver den lekande gossen, så att han flera gånger blickade upp till sin moder, likasom för att i hennes stela, torra ögon söka en förklaring öfver hennes förändrade väsen. Långsamt vandrade moder och barn utefter den breda landsvägen, långsamt följde de stigen, som förde till begrafningsentreprenörens boning. Alice märkte knappt att en person, som mötte henne och varseblef hennes djupa sorg, helsade höfligt, och knappt förmådde hon att hos entreprenören tydligt framställa sin fråga rörande öfverste Ludlows graf. Sedan man välvilligt gifvit den öfver törst klagande gossen ett glas mjölk, följde hon mannen, som ledsagade henne till de aflidna secessionisternas hviloplats. Denna kyrkogård var en täck skogsrödjning, hvilken man hade nödtorstigt omgifvit med en inhägnad, för att skydda den mot betande kreatur. Nära hälften vt rödjningen var redan upptagen af grafkullar. De lågo der ordnade i rote och ed, likasom förr på det blodbestänkta slagfältet, då artilleriets dunder. kallade ill dödsarbetet. Hatet, som förr dref dem ill striden, hade nu kallnat; försvunnen rar skillnaden i rang eller börd. Öfver lem alla grönskade gräset lika frodigt och ördelade sig de värmande solstrålarne ikmässigt. Alice tog sitt barn åter i sina armar ch gick förbi dessa grafvar; hennes blicar voro riktade mot ett hörn af kyrko-l: