Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1868, sida 2

dast hvart jag skall vända mig för att finna grafven. — Den första stig, som viker af från landsvägen, för till en liten gård, sade kommendanten förvirrad, ty gent emot den unga fruns namnlösa smärta och förfärande lugn förlorade han sjelf fattningen, — på denna gård bor mannen, som har öfvertagit begrafningsbestyren för stationen; han skall ej dröja att — att följa er till er bortgångne makes graf. — Jag tackar, hviskade Alice, och i det hon tryckte sitt barn fastare intill sig, smög hon sig ut på gården. Med den stela blicken riktad mot marken, och utan att se sig om till höger eller venster, skred den arma Alice öfver gården. Hon liknade en lefvande död, och så gripande var den själssmärta, som förrådde sig i hela hennes väsen, att de henne mötande soldaterna och skildtvakterna veko åt sidan med en viss vördnad. Likasom försänkt i en plågsam dröm skred hon framåt. Intet vänligt öde vakade öfver henne och förde sergeanten, hennes mans befriare, i hennes väg. Han befann sig, Gud vet hvar. Och Ludlows båda medfångar? Ack, de sutto ännu inom lås och bom, och om de tänkte på sin förre olyckskamrat, så var det med en känsla af belåtenhet öfver hans förmodade återförening med hustru och barn. Dödsmatt och med hjertat uppfyldt af len vildaste förtviflan aflägsnade Alice sig rån stationen; krafterna sveko henne, hon nåste leda sin gosse vid handen. Långsam, mycket långsam var således henes vandring; den lille hade ej ännu återsemtat alla sina krafter, och derför enviades han att här plocka en blomma, der!!