Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1868, sida 2

grafkullen och under barnsligt joller ä uppryckte ett grässtrå, än framsökte e liten sten ur den lösa mullen och kastad iden mot närmaste blomma. Allt dett: såg den brunlockiga, sörjande Alice icke hon kunde ej se det, ty hennes ögon vor förblindade af heta tärar, hennes hjert: krampaktigt sammanpressadt af outsäglig smärta. — Hvarför har du gått ifrån mig Hvarför har du lemnat mig? hviskade hor under våldsamma snyftningar, och dereftei tycktes hennes tårar vilja försina. Likasom en blytyngd sänkte sig öfver hennes själ, hennes snyftningar blefvo mindre häftiga, hennes tankar förvirrades, till dess allt sammanträngdes i en mörk skugga och medvetandet öfvergaf henne. Solen hade passerat sin middagshöjd och mot öster förlängdes de vestra trädgrupperna; Alice låg ännu på samma ställe, orörlig, en uppskakande bild at otröstlig sorg. Allt längre mot öster utsträckte sig skuggorna, och de smögo sig vänligt öfver den ensamma grafven och de båda väsen, som dröjde der. Gossen hade lekt sig trött, han hade utsträckt sig mellan uppryckta blommor och brokiga kiselstenar; hans sista leende blick hade gällt den orörliga modern, och derefter hade han insomnat. Han visade bilden af en slumrande engel. Stora, guldglänsande skalhaggar ilade utan fruktan förbi honom, ikasom visste de att ingen fara hotade lem från de små, om några blommor ännu mutna händerna. Praktfulla fjärilar med stålblå och purpurfläckiga vingar sväfvade ram och tillbaka samt hvilade än på grafrullen, än på den stilla modern, än på