Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1868, sida 2

de gått förlorad med man och allt, samt att säledes äfven Rosa, hennes enda, trogna tjenarinna, hade omkommit. Hennes make hade således ej fått någon underrättelse från henne, han lefde således ännu i ovisshet och bekymmer för hustru och barn, samt anade ej till hvilket steg hennes varma kärlek och längtan hade drifvit henne. Bittra tårar fällde hon öfver Rosa; hon begrät den trogna negressen som en syster. Under denna nya sorg mötte hennes blickar den tilltrisknande gossens leende ögon, och med en häftig rörelse tryckte hon barnet till sitt hjerta. — Gud, min Gud, tänk om min lille engel ej hade sjuknat! suckade hon ur djupet af sitt hjerta. Förfärliga bilder framstodo för hennes uppjagade fantasi, och då hon åter hade ordnat sina tankar, intogs hon af den innerligaste, hängifnaste förtröstan till Honom, som synbarligen hade bevarat henne sjelf och barnet från den förfärliga olyckan, för att förena dem med maken och fadern. Med orolig ifver rustade hon sig till afresan, och oaktadt de besvärligheter, med hvilka hon hade att kämpa under sin vandring, anlände hon redan på den sjunde dagen till Madison, hvarifrån hon den följande morgonen kunde hinna fram till Camp Douglas. Redan tidigt hade hon brutit upp från Madison, och med högt klappande hjerta skyndade hon utefter den gröna skogsvägen. Hennes barn jublade i kapp med soglarne. Äfven hon hade gerna instämt i detta jubel, men öfver hennes själ rufvade en obestämd aning, och då hon slutligen såg stationens byggnader ligga fram