Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1868, sida 3

och tillgång till bättre språk-källor, redan funnit några af mina afvikelser från gängse bruk vara oriktiga: Ni har anmärkt, att jag skrifvit: vmindstad. Detta skrifsätt är alldeles oriktigt och har hvarken stöd af ljud, härledning eller bruk. I fornsvenskan hette jämförelsegradernå litil, minni, eller mindri, minster. Rydavist anser till och med det inskjutna d i ,, mindre såsom en så kallad anomali. Genom ovarsamhet lät jag utan föregången efterforskning förleda mig att antaga ,,minst vara sannolikt härledt af, mindre såsom stamord; tretidrar, ,,sjutioårig. Gällar denna anmärkning endast bokstafven o, så är den fullt befogad. ar däremot fråga om ändelserna ,,åra och ,årig, så har jag i hela arbetet likställigt begagnat den förra endast om sak och den senare endast om person. Dessutom står ändelsen , åra alltid blott i bestämd form såsom sammandrag af ,åriga. Förkortningen är af inskränkt användbarhet, men vacker och gammal. Den användes mycket af Fryxell; Släkting. Därom yttras i förordet till Kindblads ordbok. ,K-ljudet betecknas väl ofta med tecknet 6, dels af gammalt, felaktigt bruk, t. ex. i orden Fugt, Rigtig, dels af en genom danskans fordna inverkan missriktad härledning, t. ex. i orden Magt, Slägt (Isl. Makt, Slekti), men en allmännare riktning till det rätta synes dock i detta hänseende vilja göra sig gällande, I äldre svenska ordböcker har jag ofta sett släkting. Detta ord stafvadt med h finnes äfven i Richerts öfversättning af Snorre Sturlusons konungasagor samt i öfriga samtida öfversättningar från isländskan, där k nyttjas i stället för g ehuru ej konseqvent. Alltså kan man anföra både härledning, ljud och bruk samt myndighets förord för släkting; sinbilda. Att detta ord icke stafvas med d, tyckes mig vara ett barbariskt hån emot språkets natur och lagar. Lika som det heter , bildning och ,,utbildning, kan det heta ,inbildning. Heter det ,,bilda och ,utbilda, bör det väl heta ,inbilda. Svårligen kan detta gängse språkmissbruk lärleda af annat än okunnighet och bibehållas endast genom skriftställares nog långt drifna högaktning för bruket: en herrskarinna, hvilken det är beqvämt att lyda, emedan man slipper att tänka och veta att uppkomsten af ordet inbildning är mycket vacker. Nu betänker, i följd af barbariskt stafningssätt, mången ej att ,inbillning är detsamma som ,fantasi. Med detta utländska ord svänger man sig vidt och bredt och gör i stället så småningom det vackra svenska ordet liktydigt med narrspel eller fåfänglighet eller misstag; vvänstra, bjärk,stjårnal, ,ljäna, ,där. Här kommer en kinkig sak! Intet af dessa stafningssätt har bruket för sig, mer än ,,bjäri samt delvis ,, vänster och ,,dör, ehuru båda mycket sällan. Alla ha dock tydligt och rent ä-ljud tör sig. Som yvänsterej har härledning att åberopa — det heter på fornsvenska och i ännu gängse allmogespråk ,,vinster — måste jag erkänna att jag haft alldeles orätt samt framdeles kommer att skrifva venster såsom numera allmänt brukas. Ordet där — isländska m. m. ,,dar, sanskrit ,tatra — har härledning, utdraget ä-ljud samt delvis bruk att åberopa. En blick i Kindblads ordbok visar, att ,bjert ej finnes, men völ ,,bjärt med svråkprof af Onkel Adam. På isländska heter det ojart. Således har bjärt både ljud, härledning och bruk för sig. ,Att orden ,stjärna och ,tjäna — isl. och fornsv. stiarna, tiana — ha härledning att åberopa, samt äfven ljudet, kan vå! ej bestridas. Däremot ha de bruket emot sig. Annu i Sahlstedts gamla ordbok skriivas dock dessa ord med ä. Emot denna stackars bokstaf tyckes nutiden föra ett utrotningskrig till föga fromma för språket. Visserligen är det sannt, att t. ex. en stockholmare ej känner ljudet ä, ty han uttalar ordet ,,näsa lika com ordet nesa, och visserligen är det sannt, att Rydqvist (IV 197) anmärker, att folk anser tecknet ä vara , besvärligare för handen och för ögat mindre inbjudande, än e, men den, som nitälskar för ett tydligt och vackert svenskt språk, får ej vara så förnäm och beqväm. Nog tyckes mig ordet ,.bjärt vara både beqvämare för handen och vackrare för ögat än t. ex. ,,beuf, ,,cceur, ,,oeil eller huru dessa charmanta fransyska ord skrifvas och läsas med förtjusning. Slutligen några ord om yngre skriftstöllares rättighet att ingripa i språkbruket: Språkets utveckling i stafning är, liksom all annan utveckling här i världen, en strid. Den går långsamt och omärkligt för den stora allmänheten, och hela hemligheten består uti att försigtigt undvika allt uppseende, om man vill vinna någon framgång. Om jag stafvat blott ett ord med ä i stället för fem, så skulle Ni låtit det gå för sig utan anmärkning. Nu deremot har Ni tvingat mig till en förklaring, som antingen skall omintetgöra mitt försök eller påskynda dess utförande i större mättstock. Dylika strider mot bråket äro dock så äfventyrliga, att ingen äldre skriftställare vågar begynna dem. Först finge han beskyllning för ,inkonseqvens emot sitt förra stafningssätt och måste alltså lida ett nederlag mer än debutanten. Dessatom är det väl med skriftställeriet som med statskonsten: de äldre sky alla förändringar och rygga ör alla strider, men de yngre måste pröfva sina krafter i fejder och försök, för att vinna säkerhet och sjelsständighet. De måste forska, och däraf blir en följd, att de med individualitetens värme i sina skrifter nedlägga slutföljderna af sina arbeten. Deras första undersökningar gälla naturligtvis språkefts grammatikaliska grunder, med hvilka de ej iro förtrogna. Där söka de den vises sten, hvilken de äldre redan funnit. Att de under detta ökande ofta hugga i sten, allt mer ju lifligare ynnet är, kan väl i någon mån skada dem, men ngalunda bör det skada språket. Finna de det teoretiskt rätta, är det ej sagdt, att det kan prakiskt utföras. Ju äldre de blifva, desto mer aflägsia de sig från dylika vanskliga strider, för att nträda på större och ärofullare slagfält. Alltså tillkommer det, enligt min tanke, de månza unga skristställarne att vara vapendragare åt pråkforskarne. Dessa sednare vetenskapsmän äro canligen blygsamma och försigtiga i samma mån om de äro utmärkta. Rydqvist tillkännagifver i nledningen till sitt stora verk, att han följer det anliga stafningssättet. Men hvarföre har han då krifvit detta arbete? Hvarföre visar han på samna gång fel i språket och manar sedan till ytterförsigtighet i alla angrepp mot , bruket? IIvarre säger han mig icke, om jag skall skrifva t. x. ,mun eller ,,mund, i stället för att omtala uru detta ord heter på isländska, mösogötiska el er i Uplandslagen, samt hänvisa mig till flera stälen i sitt digra arbete? Han hänvisar sålunda till war och ens eftertanke och forskning, och slutföljlen kan däraf bli, att den ena skrifver ,, mun och len andra mund-. Därjämte talar han tydligt m språkforskarens bestämmelse ,,att träda emelan. Allt detta tyckes visa, att språkforskarnes jupast liggande mål är att framkalla strider. kLanske ligger i denna omständighet just roten ch upphofvet till ,,de betänkliga friheter, som una skriftställare numera taga sig, och hvilka nu yckas ha blifvit ,, moderna. Det är utan tvifvel hvarje offentlig bedömares kyldighet att anmärka allt dylikt, så vida han finer det klandervärdt. Härmed anser också jag mig afra fullgjort min skyldighet att erkänna hvad ag redan funnit vara orätt och försvara hvad jag innu anser vara teoretiskt riktigt och praktiskt utörbart. Detta hindrar ej, att jag kanske i en ramtid ångrar de försök, jag nu gjort. Enligt min ro, är det lika oriktigt att i ett lefvande språk nvist vidhålla gamla oriktigheter blott af konse-BÖ. vens eller lättja, som att fortsätta med förbättingsförsök, hvilka ej visa spår till efterföljd eller ramgång eller också framdeles efter djupare forsking ej visa sig hållbara. Bias. A—T — —— — Ut — —— —2: UPS MAR TIL 4 MruA M Me FS 2