ligen inte för en sergeant, och hvem vet hvilka sitta derinne så sent vid sina glas. Med dessa ord räckte han sergeanten geväret och sedan han emottagit penningarne, skyndade han raka vägen till det antydda stället, der ett upplyst fönster antydde besättningens utskänkningslokal. Ljudet af hans steg hade ännu ej tystnat, då Ludlow redan befann sig hos sergeanten och denne sakta öppnade porten. Ludlow ville ännu en gång tacka sin befriare, men denne pekade utåt fältet. — Der ligger vägen, sade han allvarligt, — gå, och var försigtig, så att jag må kunna inlösa det löfte, som jag en gång gjorde. De utbytte en handtryckning, och sakta tillslöts porten emellan dem. Ludlow hade knappt tillryggalagt tvåhundra steg, då irländaren återkom med den tyllda whiskybuteljen till sergeanten. En djup klunk ur flaskan belönade hans tjenstvillighet, och helt belåten öfver den välkomna styrkedrycken återtog han geväret för att fortsätta sitt pass. Sergeanten begaf sig till vaktrummet. Han bar buteljen i handen och brydde sig ej om att korken fallit ur, samt änun mindre att whiskyn rann bort, till sista droppen. — Karlen tror visst att jag är en drinkare, mumlade han, då han kastade den tomma buteljen i ett hörn, och derefter inträdde han med synbar vedervilja i vaktstugan, från hvilken en tjock tobaksrök 1 7 id långt borta. Djupt bekymmer för de sina och hoppet om ett snart återseende bevingade hans steg. Han kände ej vägen,