Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1868, sida 2

ohbehindradt och obemärkta kommo de ned på gården och derifrån till en liten sidobyggnad, som var bestämd att upptaga de talrika sjuka. En skildtvakt trädde här emot dem, men aflägsnade sig utan misstankar, då han hade känt igen sergeanten och af honom fått veta åndamåset med hans nattliga expedition. Djup tystnad herrskade i denna lidandets och dödens boning. Till och med de sjuka, som ännu lågo vakna, förhöllo sig tysta för att ej störa sina slumrande kamrater. Sjukväktarne hade beqvämt utsträckt sig på sina poster och tänkte i sina drömmar på ingenting mindre än på sina sjuklingar. De hade vant sig vid åsynen af menskligt lidande och voro glada öfver att ej störas i sin hvila. I lasarettets hufvudgång stannade sergeanten och lyssnade några ögonblick. — Lyckan gynnar oss, sade han sakta och vände sig till hälften mot fångarne, hvarefter han tog af in uti en smal sidogång som förde till baksidan af huset. Vid gångens slut sågo de en dörr framför sig. Den var ej stängd och öppnades ljudlöst genom en lätt tryckning.