Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1868, sida 2

för officeren. Den sistnämnde betraktade uret uppmärksamt. , Georg Ludlow läste han på dess baksida. — Godt, tillade han, — uret lemnar åtminstone medel till en anständig begrafning. En köpare skall nog finnas; — hm, det gör mig ondt om honom, — han tycktes vara en verklig gentleman. Detta var det enda liktalet öfver den döde. . Sergeanten aflägsnade sig, öfvertygad om framgången af sitt företag. Han visste att en annan läkare skulle besöka de sjuka den följande morgonen; men till och med om den, som hade låtit föra den döde soldaten till likrummet, hade infunnit sig, behöfde man ej frukta att kan skulle bry sig serdeles om den dödes person. Det fanns ju flera hundra fångar på stationen, och nästan dagligen öppnades dess portar för att utsläppa ett litet, muntert pratande liktåg, bestående af begrafningsentreprenörens underlydande; hvem brydde sig väl om att föra någon noggrann kontroll? Kriget förhärdar menniskan; åsynen af dess fasor och lidanden blifver en vana, som slutligen nedtystar medlidandet. — Kom, sade sergeanten till Ludlow, — er väg är nu öppen och hvarje förföljelse förebygd. Ludlow gick hastigt fram till sergeanten, ty efter vistelsen i det qvafva, hemska likrummet. längtade han dubbelt efter friheten och fri luften. Men innan de begåtvo sig ut på garden, räckte sergeanten honom en lång militärkapott och en lägermössa.