Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1868, sida 1

EA sion. Om man i Metternichs tid frågat mig, om jag ville bevilja en krigsstyrka på 800,000 man, skulle jag som österrikare hafva betänkt mig noga, ty Österrike var då reaktionens och absolutismens fasta borg, men det har nu blifvit folkfriheteng sköld och värn. Detta var måhända det farligaste omslag, som Österrike kunde göra, ty det hatas nu just på grund af dess liberala politik både i Preussen och andra länder, der man ser snedt på friheten. Jag voterar utan betänkande för en armåstyrka af 800,000 man åt en regering, som satt kronan på frihetsgudinnans hufvud. Vi befinna oss i ett ofantligt vigtigt ögonblick: det måste snart afgöras, huruvida en Fredrik Barbarossa skall uppstå på nytt, icke för att bli kejsare, utan för att värna Tysklands frihet; ty det nuvarande tillståndet i Tyskland skulle han hvarken tåla eller erkännal! Stamms tal, som innehöll en stark efterklang af de entusiastiska yttrandena från skyttefesten förliden sommar, mottogs med lifligt bifall. Deputeraden Rechbauer yttrade i samma möte mot en annan talare; som hade anmärkt att , Tyskland icke längre fanns till: Jag måste tillbakavisa det påståendet, att Tyskland icke längre existerar; det lefver, och det skall fortfara att existera! Pragerfreden är för mig icke något evighetsverk; jag anser denna fred endast som en hållpunkt, en station på historiens väg! Öfverste Horst, som var närvarande såsom representant för krigsministern, yttrade: ,Vår krigsstyrka får på intet sätt nedgå under 800,000 man. Efter fälttåget 1866 drabbade intet tadel vår arme hårdare än det; att den uteslutande hållit sig till desensiven och låtit. preussarne förlägga krigsskådeplatsen in i Österrikes hjerta. Förandet af ett rent defensift krig ärlendast möjligt i bergland, sådane som Schweiz eller Tyrolen. Den bekante militärförfattaren Rästow säger: Den, som afstår ifrån att anfalla, är så godt som slagen. Man måste gå fienden till mötes och slå honom! Men till ett sådant initiativ fordras, att man är fienden vuxen i truppstyrka. Mot ett svärd kan man icke kämpa med en dolk! Deputeraden Skene (en häftig motståndare till regeringsförslaget) upplyste vid samma tillfälle, att den österrikiska armåen nu var försedd med 600,000 nya kammarladdningsgevär samt lika många reservgevär; då krigsstyrkan nu skulle stiga till 900,000 man (reserven inberäknad), måste man framdeles vara beredd på stora utgifter till vapen. Samma dag yttrade Beust: , Vi innevånare i Österrike, som äro omgifna af stater, hvilka äro rustade intill tänderna, kunna omöjligen finna oss vid att blåsa fredsmelodier på herdeflöjter, och — tillslutande våra ögon för faran — göra oss till byte för hvarje makt, som har lust att rifva ett stycke af Österrike till sigFRANKRIKE. Bland de personer, som tecknat bidrag till on minnesvård åt Baudin, är äfven Odillon-Barrot, hvilken i en skrifvelse till Temps yttrar: I den hyllning, man egnat åt minnet af min fordne kollega Baudin, ser jag endast en protest till förmån för det rätta; och enär jag under hela mitt lif bekänt den läran, att ,rättskulten i alla länder är den bästa säkerheten för friheten — och t. o. m. för auktoriteten, der den är legitim och nödvändig —, så är det min pligt att bidraga till den ifrågavarande minnesvården. Jag förgäter — eller rättare sagdt: jag behöfver icke känna Baudins politiska antecedentia; jag ser i honom endast martyren för en stor och helig sak samt biträder med full sympatbi dem, som vilja hedra hans minne. USavin, den mångårige ledaren af ,,Siecle, Frankrikes mest lästa tidning, dog af slag på sin landtegendom i Thorigny vid St. Lo (Manche). Den stora vigt, man fästade vid hans person, bevisas deraf, att kejsaren under hans sednaste sjukdom ofta lät efterhöra hans tillstånd, samt att samtliga parisertidningarne meddelade uppgifter deröfver. Havin hade ställt sig så, att han var snart sagdt alldeles oumbärlig för den liberala medelklassen och alldeles icke obehaglig för regeringen. Den nyligen aflidne baron James Rothschild, den femte och siste sonen af Mejer Rothschild, var född i Frankfurt den 15 Maj 1792 och sedan 1812 bosatt i Paris, der han 1814 blef österrikisk generalkonsul. Han stod naturligtvis väl med alla storheterna under de olika styrelserna i restaurationen, julimonarkien, republiken och det andra kejsardömet. De franska tidningarne hafva efter hans död allt godt att säga om honom; ,France säger honom hafva varit ,,konungarnes bankir och bankirernas konung, och endast sällan har någon konungavärdighet under så lång tid rönt mera allmän hyllning, än den, som lara PAÄAHReHRNmMI 4311 JAN