Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1868, sida 3

cer och lofvande. Bref från Landsorten. (Från redaktionens korrespondent.) Upsala den 17 November. Man talar nu här man och man emellan mycket om den stora högtid, i hvilken troligen alla Sverses innevånare med oblandade känslor skola delaga: om festen vid aftäckandet af Carl XII:s staty i Stockholm. Hvarföre vi, kanske mer än andra i landsortens öfriga städer, hafva detta ämne på tapeten, beror derpå, att Upsala-studenterna möjligen komma att med sin närvaro få njuta af äterskenet från de tillämnade festerna. Man är dock temligen missbelåten med den inbjudning, som ingätt, och hvarigenom vi för dagen beröfras vår sång, ifall vi sjelfva ville på något sätt högtidlighålla den, som ju alltid varit sed. Inbjudningen lydde nemligen på sångarne, icke på studentkåren i dess helhet, samt på studentkårens direktion och de fyra decani för respektive fakulteterna. Om jag ej uppfattat meningen bland kåren alldeles oriktigt, tror jag den vara, att sångarne icke böra resa, utan här i Upsala med fackeltåg eller något dylikt inom sin egen kår fira hjeltekonungens minne. Man hade väntat att kåren i sin helhet skulle få den nåden att utgöra en ljusets riddarvakt vid aftäckandet af statyn, och Å hade det troligen icke funnits mer än ett omdome, och det hade varit att höga vederbörande burit sig gentilt åt. Man har hört den invännmgen göras, att om Upsala studentkår finge fri resa på jernväg, så kunde en hel del andra korporationer komma och pretendera detsamma. Den invänningen har alltid varit gjord förr och kan göras, men utan befogenhet, iy jag tror att Upgala studentkår står så ensam och egendomlig i sitt slag (Lunds naturligen också), att den, som reflekterar öfver saken, ej skall sätta den i jemnbredd med andra kårer, utan helt enstaka. Jag tror vidare, att sagde kår har så stora sympatier i Sverge, att hvarje svensk medborgare gerna ! skulle vid denna fest vilja se den såsom en hedersvakt vid foten af tolfte Carls ärestod, och ett vet jag, att man i Stockholm hyser denna önskan. Vi skola hoppas, att icke vår sång öfverger oss på denna dag, utan stannar hemma, och att antingen alla få resa eller också ingen. Huru många som sedan vilja resa, det är en annan sak. Om Onsdag är direktions-sammankomst, och hvad den kan göra till eller ifrån blir då på aftonen kändt. Hvad skola vi d. 30 Nov. på aftonen taga oss till; om vi ej ega ordförande, ej vice ordförande, ej rektor, ej sång? Ja, det lemnar jag åt hvem som helst att afgöra, och det är lätt afojordt, ty vi få för första gången på många, många år gå och lägga oss utan att få höra , Vikingasäten, åldriga lunder, Kung Carl den unga hjelte, ,, Mandom mod och morske män och dylika sånger klinga i Skytteanska hvalfvet, till påminnelse om Narvahåelten, som ,lugn stod mot Europa, en skägglös dundergud! — Emellertid har man varit betänkt, att under gynnsamma förhållanden på ett värdigt sätt fira dagen med illumination och möjligen fackeltåg, sång, som vanligt, på aftonen klockan 7, och derpå en bankett på Gillesalen med festtal, skålar, musik och dylikt, eller för dem, som ej gå dit, enskilda kollationer på nationssalarne. Detta vore ju högst angenämt, ja kanhända behagligare än att trängas på den frukost, som (nu tänker jag endast på sångarne) Stockholms medborgare gifva. Att dock uti direktionen varmt kommer att förordas antagandet af inbjudningen, sådan den är formulerad, lider intet tvifvel, — ty direktionen är ju sjelf inviterad och det till och med att sitta på en läktare! Vi skola, efter Onsdagens sammankomst, lemna närmare underrättelse om hvad vårt 39-manna-råd funnit för godt förorda — beslut kan enligt mitt förmenande här ej ega rum. Vi ha emellertid ej glömt att fira den 4 och 6 November, och den sednare dagen voro utan tvifvel flera tusen personer ute såsom åhörare af den särdeles ypperliga sången. Apropos kapitlet om sång, så hade vi det nöjet att i Thorsdags afton få förnya bekantskapen med hr Lundqvists tenor. Han och hr Behrens gåfvo nemligen en konsert på Gillet, som dock tyvärr var fåtaligt besökt (cirka 200 personer). Hr Behrens behöfver jag ju ej tala om, hans rykte är ju stadgadt. Om hr Lundqvist deremot, som i, Skapelsen, hvilken gafs i domkyrkan i våras, sjöng så att, som en person sade: ,kyrkan vibrerade, om honom vill jag yttra några ord. Först och främst är hr L:s tenor af ett alldeles ovanligt omfång, och en rent musikalisk känsla genomströmmar hvarje ton, äfven om han med ,,domsbasun sjunger det häftigaste fortissimo. Men hvad han saknar ännu är koloratur. Det skall utan tvifvel bli en särdeles både god och behöflig acqvisition för kongl. teatern, der han inom kort skall debutera (ickei ,, Rienzi,som tidningarne sagt, utan i ,Joset). För att öfva sig för scenen, har han sedan några månader sjungit anförarens för vakten i Wilhelm Tell parti. Han är föröfrigt en god qvartettsångare och eger en ,,eloquentia corporis, som ingen mer än Uddman möjligen kar göra honom stridig! Bland andra nöjen håller man nu som bäst på med studentspektakler på nationssalarne, och Märtensfesterna äro afstökade, med eller utan dramatisk föreställning. I afton ger Göteborgs natior en sådan, då tvenne småpjeser af Hodell gå öfver tiljan. Föröfrigt fylles programmet med mu ssiknummer, prolog samt en komisk pantomim, be rörande dagens historia: Isabellas af Spanien fall ill denna fest äro hedersledamöter samt kamrat -Å bekantskaper inbjudna. Den dramatiska ,kon sten har hvilat sig nu i fyra år inom nationen men som en få stiger fru Thalia upp föryngra och med samma verve som fordom, och den ny nationssalen skall nu för första gången sedan in vigningen hysa inom sina väggar en större sam