I — Vi lotta om hvilken af oss skall få sin frihet, sade han med fast röst. Hans kamrater ryckte på axlarne. — Ni glömmer, öfverste, sade den ene af dem, — att vi båda redan ha gjort ett försök till flykt, som misslyckades. Nu är turen hos er, och vi äro med glädje beredda att hjelpa er. — Vi lotta, gentlemän, upprepade Ludlow med fasthet, och dervid ryckte han tre lika breda pappersremsor från en tidning på bordet, hvarvid han tillika iakttog att den ena remsan blef betydligt längre än de båda andra. — Herr öfversten har fru och barn, inföll nu sergeanten, — och jag önskade befria just honom. — Mannen har rätt, bekräftade de båda yngre officerarne, — oss väntar inen — — — Vi lotta, annars förfaller hela saken, inföll Ludlow, i det han mot kamraterna utsträckte sin slutna hand, mellan hvars fingrar ändarne af de tre pappersremsorna knappt märkbart framstucko. De båda yngre officerarne vexlade en hastig blick, och derefter framdrog hvar och en sin remsa. Antingen hade de observerat Ludlows händer, då han ordnade lotterna, eller ämnade de försöka andra medel om ej lottningen utföll enligt deras önskan, ty deras rörelser voro säkra och hastiga. Då Ludlow öppnade sin hand qvarlåg den längsta remsan der.