funnit sig på paraden eller i en operaloge. Alla tre visade i sitt yttre spår efter det ansträngande fältlifvet. Deras uniformer voro nötta och deras ansigten väderbitna. Men om man betraktade dem noggrannare, upptäckte man lätt af deras tärda gestalter, att de icke blott hade kämpat emot nordstaternas armåer, utan äfven mot brist på de oundgängligaste lefnadsbehof. De hade nyss slutat sin frukost; på det lilla, groft hoptimrade bordet stodo flera tallrikar, som visade spår efter en enkel, men närande föda. Den ene af de båda yngre officerarne hade stoppat sin lerpipa, hvilket arbete hans kamrater uppmärksamt betraktade, då en nyckel sattes utifrån i dörren och den öppnades. I den tron att det var uppassaren, som kom för att hemta tallrikarne, brydde ingen af de tre officerarne sig om att blicka upp. Men då den inträdande långsamt nalkades Ludlow och stannade bredvid honom, blickade denne öfverraskad upp. Men knappt hade han närmare betraktat den närstående, en tysk sergeant i nordstaternas tjenst, så försvann uttrycket af öfverraskning och lemnade rum för en orolig själsspänning. — Dagen är inne, sade sergeanten med dämpad röst, hvarvid han kastade en skygg blick på de båda andra officerarne. — För oss alla tre? frågade Ludlow lika så hemlighetsfullt. — Endast för en, ljöd svaret, — men äfven för denne lyckas det ej, om inte de andra herrarne hjelpa till. Ludlovw betraktade sina olyckskamrater eftertänksamt ett ögonblick.