inskränkes, och anden ej förunnas någon annan sysselsättning än attj försjunka i dystra betraktelser öfver det förflutna. De begångna felen och villfarelserna växa i den med det förflutna sysselsatta fantasien till oförlåtliga brott; lyckans dagar skimra i förökad färgprakt, de för den djupt sorgsna själen lifligt framstående, trogna ögonen fälla heta tårar af medlidande och sorg; hvarje tår blifver en glödande blydroppe, som brännhet intränger djupt i det af sjelfförebråelsen qvalda samvetet. I en dylik sinnesstämning befann Ludlow sig alltsedan sin fångenskap. De månader han i början trodde sig blifva skiljd från hustru och barn hade efterhand växt till år. Den eldiga enthusiasmen, som en gång dref honom att uppträda såsom kämpe för slafverisystemet, hade under stridens fortgång, genom nordens framgångar och den öfvertygelsen, att söderns fall äfven var hans personliga ruin, öfvergått till ett bittert, oförsonligt hat. Både sina egna och sina älskades lidanden lade han nordens segrar till last; om än längtan efter hustru och barn stundom grep honom med nästan sinnesrubbande häftighet i hans ensliga fängelse, så styrdes han å andra sidan vid sina befrielseförsök af den oemotståndliga önskan att än en gång inträda i söderns leder och än en gång våga sitt lif för de i hans själ fastrotade åsigterna. Dyster och sluten satt Ludlow i sitt fängelserum. Tillsammans med honom bodde der två yngre kamrater, hvilka synbarligen uppfattade sin belägenhet mindre dystert, ty utom att deras anletsdrag visade ett gladare uttryck, pratade de så sorglöst med hvarandra, som hade de be