enligt fullmakt af Erik Piper. AAA —— Göteborg d. 18 November. De sjunkna egendomsvärdena, Tid efter annan omtalas från olika delar af landet köp af fastigheter till, såsom man skulle tro, orimligt låga köpeskillingar, då uppgiften om köpet nästan alltid beledsagas med tillägget, att för några år tillbaka ett långt högre belopp varit för egendomen bjudet, eller att den varit värderad långt utöfver den nu erhållna köpeskillingen. Om meningen med dessa jemförande uppgifter, dervid man återgår till de tider, då egendomspriserna allmänt anses hafva varit onaturligt uppdrifna, vore att visa, hurusom värdena nu återgått till deras normala ståndpunkt, så vore derom föga att säga. Men detta är tydligen icke afsigten, utan vill man väl genom dessa jemförelser lemna ytterligare bidrag till historien om ,Jordbrukets betryck, då enhvar nu kan finna huru stora förluster, som följa med fastigheters realisering. I fall krediten äger något värde för våra jordbrukare, så är det icke rätta sättet att upprätthålla densamma, när man med större eller mindre ifver utropar: ,,Se här åter en egendom, som gått bort till vrakpris! — ty om detta vore verkligen förhållannet, måste litet hvar frukta för att äga säkerheter i slika egendomar. Nu ligger det väl i sakens natur, att då en egendom måste försäljas, till hvad pris som helst, så blir köpeskillingen den lägsta möjliga. Så betvifla vi ingalunda, att ju ganska många exsekutivt försålda fastigheter, både på landsbygden och i städerna, gått öfver till den nye ägaren för mycket lågt pris, till fördel visserligen för emottagaren, men till förlust för den äldre egaren och hans borgenärer. Derföre tro vi också, att det kan göras stora affärer i egendomsköpsväg i dessa tider af dem, som spekulera med klokhet och kraft. Men allt detta oaktadt finnas likväl tall, då de nya försäljningar, som omtalats, alls icke varit så ofördelaktiga för säljaren som man uppgifvit. Vi hafva, genom en aktad insändare, som just fästat vår uppmärksamhet på detta ämne, emottagit närmare uppgifter rörande ett sådant fall. Tidningarne hafva nyligen berättat hurusom Hageby egendom, belägen i Svensby socken, Wadsbo härad af Skaraborgs län, blifvit försäld för 76,000 rdr, då egaren en gång varit bjuden 200,000 rdr för samma egendom. Här måste alltså, antager man, det nuvarande försäljningspriset vara mycket lågt, och ägaren hafva gjort en stor förlust. Då gården blifvit inköpt för dennes egen räkning, är om förlusten för honom ej mycket att tala; men den nu gifna köpeskillingen har ej varit så låg, som man föreställt sig, då man erhållit en närmare kännedom om saken. Hageby egendom har 201 tunland åker, hvaraf c:a 50 tunl. äro utsatta för öfversvämning och 20 tunl. belägna omkring 1, mil från gården, de sednare af dålig beskaffenhet. Gården har vidare 203 tunl. äng, hvilka dock ofta äro öfversvämmade, samt 256 tunl. skog. — Husen fordra dyrbara reparationer; köparen skall vid tillträdet betala fourage och ersättning för verkställd höstplöjning, hvilket gör en icke så obetydlig summa. — Jorden är af god beskaffenhet. Har det alltså, i de goda tiderna, varit bjudet 200,000 rdr för denna gård, så har detta pris varit alltför högt, hvaremot den nu erlagda köpeskillingen icke kan anses vara något hvad man kallar vrakpris. Man har äfven förut hört liknande fall berättas. Så talade man en gång om en gård, som blifvit försåld till 40,000 rdr eller deromkring, hvilken en gång varit betald med ett par hundratusen rdr. Men det nämndes ej, att det sednare beloppet utmärkte ett högt uppskrufvadt bytesvärde, der de bytande på hvardera sidan satt sina värden flerdubbelt högre än de verkliga. När man alltså vill af förekommande försäljningar draga säkra slutsatser rörande de öfverklagade , vrakprisen, så bör man känna de närmare omständigheterna vid hvarje särskilt fall. Vi tro, såsom sagdt är, att rätt många egendomar ombytt egare uppå för den förra innehafvaren mycket ogynnsamma villkor; men vi betvifla att förhållandet är så allmänt som man föreställer sig, och vi antaga, att man icke bör onödigtvis göra alltför sstort buller at den dåliga konjunkturen, hvilken skall, böra vi hoppas, vara öfvergående, beroende naturligtvis af den sak, linskränkes. och anden ei förunnas nåvan