Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1868, sida 3

8. 8 d. LINERPOOL d. 16 Nov. I dag omsattes 10,000 balar bomull. Priset å Middl. Upland 10658 d. (Från red:ns korresp.) Alingsås den 15 Nov. 1868. Den artikel i Handelstidningen för sistlidne Tisdag, som berör de skånska frälseböndernas ställning, kan icke undgå att fästa tanken på den klass af jordbrukare, som med dem stå i samma kategori inom det öfriga landet och särskildt denna provins. Jag har flera gånger varit färdig sätta pennan på papperet för att påpeka de missförhållanden, som nämnde artikel klart och tydligt framställer, och kan nu icke undgå att fästa uppmärksamheten ytterligare derpå i den öfvertygelse, att inga föråldrade missbruk någonsin blifva ändrade förr än de ofta blifvit framhållna och af pressen behandlade, och då nära nog till antalet den största delen af landets jordbrukare tillhöra den klass, som icke eger den jord de bruka, och denna klass troligen inom sig eger få, som kunna föra dess talan, torde icke vara ur vägen att upptaga den utkastade handsken och låta ämnet blifva litet närmare skärskådadt, hvaraf troligen någon kan fästa tanken på den orättvisa, som nästan öfverallt ligger till grund för de afhandlingar, skriftliga eller muntliga, hvarpå innehafvandet af den svenska arrendejorden bvilar. Vanligast är denna jord utlemnad mot dagsverksskyldighet, hvaruti egentligen jcke ligger något att anmärka, om denna skyldighet vore begränsad; men som nu i allmänhet är förhållandet, ligger deruti den orättvisaste och på samma gång godtyckligasto beskattning, ty utom de bestämda dagar, hvilka innehafvaren, han må vara. hemmansbrukare eller jordtorpare, har skyldighet att till egendomsegaren utgöra, har denne äfven förbehållit sig att efter ett I bestämdt pris, vanligen understigande halfva värdet af ett dagsverke, begagna s. k. öfverdagar, och hvaraf följden blir, utom ett öfverdrifvet högt arrende, att under den: tid, då landtbrukarens arbeten äro Vigtigast, den dagsverksskyldige icke lemnas tillfälle sköta sitt eget jordbruk: att han under den tid at året åter, då arbetena, äro mindre angelägna, blir utan förtjenst, och slutligen, att hans ställning blir olidligt beroende, hvilket ännu mer ökas derigenom, att jorden icke utlemnas på vissa år utan på uppsägning, som vanligen är så bestämd, att om den sker före Thomeedag (den 21 Dec.), skall afflyttningen ske derpåföljande 14 Mars. Häraf kan hvarje reflekterande menniska inse huru en sädan jordinnehafvare är underkastad egendomsegarnes godtycke och att all skymt af sjelfständighet är honom betagen, på samma gång hans ställning blir så nära slafvens som möjligt. Han vågar icke stöta. sig med jordegaren och han vågar icke nedlägga förbättringar hvarken på den jord eller de hus han innehafver, ty de kunna om några månader vara honom fråntagna. Här finnes enligt min öfsertygelse ingen förbättring att motse, förr än staten, som Handelstidningen påpekat, mellankommer med en lagstiftning, som betryggar arrendatorn eller jordinnehafvaren, och först då, när denna talrika klass af landets mest arbetande landtbefolkning har någon säkerhet för den möda och det arbete, de nedlägga på en jord, som dem icke tillhör, kan en mera allmän välmåga vara att förvänta och ett mera lifligt deltagande från den stora mängden att påräkna för fäderneslandets brännande frågor, isynnerhet för sjelfstyrelsen (kommunalandan) och folkundervisningen, hvilken nu från detta håll har en af sina svåraste stötestenar; ty af den familjefader, som, osäker om morgondagens utkomst, endast lefver för den stund som går, kan man ej begära annat än liknöjdhet för allting; det ligger i den menskliga naturen, att den, som icke har en säker bergning och en sjelsständig ställning inom samhället, är likgiltig för hvad som icke hörer till det dagliga behofvets tillfredsställande. Han kan och vill oftast icke en gång unna sina barn den ledighet från deltagandet i ett för den dagliga utkomsten nödigt arbete, som skolgången fordrar. Han måste t. o. m. begagna barnens små krafter för att sjelf kunna vara frånvarande från sitt eget vanligen eftersatta jordbruk. IIan fullgör med motvilja, och mången gång först sedan tvång blifvit användt, de skyldigheter, som han icke kan undgå, men som han känner med sig sjelf vara orättvisa. Att hvad jag anfört är behjertansvärdt och hvilande på sanningens grund, kan jag med alltför många exempel bevisa och vill äfven här framdraga ett sådant. En jordtorpare, som har en areal af 8 tunnland, hvaraf högst 6 äro åker, borde derför, då skyldighet att underhålla husen äfven honom åligger, betala i arrende 10 rdr pr tunnland, hvilket jag dock vill höja till 12 rdr eller således för år 96 rdr, hvilket, i betraktande deraf att den till