Låt oss lustigt surra om i dag, Och i morgon åter nyktra vara! ljöd den ofta upprepade refrängen frår ett dryckessällskap amerikanare. Nitt hjerta är troget, det slår allen För dig, min Höglands Mary! sjöng en son af det bergiga Högskottland med känslofullt uttryck, medan några at hans uppmärksamt lyssnande landsmän kände sina ögon fuktas. Och derunder klingade och slamrade bleckflaskorna, pustade och stönade maskinerna, brusade vattnet och hväste ångan, medan de båda skorstenarne utstötte svart rök och gnistor i den milda sommarnatten. Rosa, den trogna negressen, låg alltjemt qvar på bädden. Hon hade ej förtärt nägot under hela dagen; hon var för sorgsen och nedslagen att kunna det. — Min arma, söta missus och den lille englamassa får jag aldrig återse; de voro för sjuka, hviskade hon stundom snyftande, då de jublande soldaternas larm tydligare framträngde till henne. Framför de stora ugnarne stodo fyra negrer, beväpnade med ugnsrakor och skoflar, väldiga jättegestalter, hvilka med sina halfnakna kroppar, herkuliska lemmar, ulliga, af trasiga hattar betäckta hufvuden, grinande ansigten och gnistrande ögon, liknade demoner från underjorden i den röda belysning, som strömmade emot dem från de prasslande eldhålorna. De tunga verktygen och eldningsmaterialiet handterade de som leksaker, likasom egde de, jemte sina jättekrafter, en afgrundsandes känslolöshet för elden. De sågo fruktansvärda ut, ehuru de pratade och skämtade godmodigt som barn.