eeeeeäesänkliiw7dcDtlR. ———: Skeppsklockan ljöd, ånghvisslans ljud trängde långt upp i staden, och: , Alla ombord! ljöd det på , Sultana och från stranden. Landgången intogs och maskinerna började arbeta. Långsamt dref den väldiga byggnaden tillbaka med strömmen, till dess han hade fått behöfligt svängrum, hvarefter han, lydande rodret, vände sin jernbepansrade bog mot midten af strömmen. — Hurra! ljöd det från hundra strupar bakom skenväggarne, då hjulen plötsligt började arbeta i motsatt riktning och ,Sultana åter började gå framåt. — Hurra! svarade den vid varfvet församlade mängden. , Sultana hissade sin flagga, en af hennes bogkanoner dundrade en salut, och på stranden samt ombord förenade sig hundratals röster till en gemensam kör. — ,Hadl Columbia, hoppyland! ljöd det med krigisk hänförelse, till dess ingenting mera syntes af ångbåten än de båda svarta bakom trädmassorna uppstigande rökpelarne, samt utsigten från ångbåten på alla sidor begränsades af den kraftiga urskogens täta, gröna murar. — , Hail Columbia, hoppyland! uppstämde soldaterna ånyo till sina patriotiskt sinnade officerares belåtenhet, till dess de slutligen upptogo en mängd omtyckta negervisor. De voro så glada och muntra. De få minuterna i land hade varit tillräckliga att låta dem fylla sina fältflaskor med ett starkare fluidum än gult Mississippivatten, och sedan de återvändt till sin oformliga jernbur, drucko de hvarandra till under den muntraste sinnesstämning.