Verkan af detta försarande märktes snart. Med ett ihåligt prasslande slogo lågorna fram för att söka sig väg i den rymliga skorstenen. Med ett skarpt hväsande trängde ångan icke blott genom ledningsrören utan genom de minsta fogar. Häftigare piskade skoflarne de motspänstiga vågorna, och det tunga, jernbeklädda fartyget darrade som ett asplöf. Ugnarne voro fullproppade med tjärdränkt ved, och negrerna beredde sig till att fördrifva den korta rasten med iakttagelser öfver sitt arbete. — Se det kan man kalla eld! utropade Jonny förtjust, då den från de glödande ugnsdörrarne utstrålande hettan tvang honom att taga ett steg tillbaka. — Hvad skall ,,Sultana tänka, då hon hör detta buller i sin mage? sade Fred och lade med blotta handen ett eldkol på sin nystoppade pipa. — Hon skall tro att hon fått kolera, svarade Jonny allvarsamt, — eller att hon råkat svälja en flaska cayennepeppar. Langa hit några vedstycken till, fortforkhan till sin medhjelpare. Mannen lydde skrattande och begaf sig ill det närliggande vedförrådet, som emelertid hade minskats betydligt. — Det räcker i två timmar till, anmärkte han till sina kamrater, i det han kastade fram klots efter klots till ugnarne, — två timmar och inte en minut längre; om vi då inte ta in ny ved, så kunna vi ika så gerna hemta hit kanonerna och e hur de brinna. — Inom två timmar är det dag, inände Fred, — kapten skall nog landa lå utan ditt vänliga råd. God ved finns är fullt upp. (Forts.)