— Lolla, Fred! ropade eldaren vid der ena ugnen till negern, som stod framför den andra, i det han knackade ur sin korta lerpipa mot ugnsdörren, — jag tror att du är den fördömdaste svarte secessionist, som någonsin blifvit skickad ombord i Onkel-Sam-ångare; jag vill låta hänga mig som en rebeilhund, om det finns mer eld och hetta i din ässja än i min pipa här. Ett skallande skratt belönade eldarens infall; den tilltalade sprang fram till sin rivals ugn, betraktade ett ögonblick den knastrande elden i densamma, hvarefter han likaså hastigt återvände till sin post. — Jonny, ropade han derefter som svar, i det han upplyftade en ofantlig träklots på sin axel, — din eld räcker knappt till att tända en cigarr! Jag tror att om jag lät en grogg stå der i fem minuter, skulle det verka som hade jag lagt en isbit i drycken. Men jag vill visa dig en eld, bet och stor nog att inom två minuter steka hela verlden så svart som ditt eget fördömda negeransigte! Holla, Pepparkaka! sade han derefter till en af sina medhjelpare, hvilken var nära att kikna af skratt, — Pepparkaka, låt oss visa gossarne hvad vi sörmå! Ett nytt fat! Goddam! Vi skola ge , Sultana så, att hon bär sin jernklädning uppför floden lika lätt som den skönaste mulattska i hela Tenessee dansar i sin underkjortel. Pepparkaka rullade fram ett fat tjära och uppreste det bredvid Jonny, hvilket exempel Freds biträde genast följde, och sedan de stött in fatens bottnar, började våda eldarne att hastigt doppa de närligsande träklotsarne i tjäran och derefter kjuta in dem i ugnarne.