ofta försökte, men lyckades icke helt att få denna harpan att ljuda till hans dyrkan och tjenst. Hvad Ernst Björck sjöng, talade öch gjorde, skedde af hela hans barnasjäl, öfver hvilken ett doft låg qvar från barndomens menlösa tid. Men — detta kan ju få utseende af ett loftal öfver den döde? Nej! det är en sanning, såsom man någon gång får se den efter syndafallet i de brutna strålarne — och den får ett högre värde — den är blott ett vittne till huru herrlig byggnaden skulle varit, då ruinen hade så Många skönhets qvarlemningar, hvilka i aftonsolens glans så en större herrlighet, då vikasta en blick på de sista stadierna af den hädangångnes korta lefnadsbana. Skulle Ernst Björck verkligen varit en ruink? Det har då varit hr Hallön ensam förbehållet att så betrakta den unge, friske, oförderfvade, renhjertade läraren. Men hvad menar tal:n (vi förutsätta ännu alltid att det ligger någon mening i hans ord) dermed, att ,verldsfursten röfvar åt sig nästan alla gåfvor af det sanna, goda och sköna? Hittills har man antagit, att denne , verldsfurste hatade allt sannt, godt och skönt (likasom åtminstone det sköna hatas ännu af många s. k. fromme, som dermed sympatisera med den der högheten); nu Å man höra att han röfvar det åt sig, och detta för att ,,dermed dölja sitt rikes uselheter. I sanning, om allt sannt, godt och skönt dragit in i verldsforstens rike, så bör der ej vara så illa bestäldt, åtminstone för dem, som älska dessa höga ider. Detta erinrar om en anekdot. En dum prest i Hamburg, vi kunna ju kalla honom knak — ty hr Hallön är icke tysk — dömde i en predikan Humboldt till helvetet. En åhörare förklarade, med anledning deraf, att han han helt visst skulle tritvas bättre i ett helvete, der han råkade Humboldt, Göthe, Schiller och alla andra vetenskapens och diktens heroer, än i ett himmelrike, som gästades af Knakar. Men , verldsfursten lyckades dock , icke helt att få Ernst Björcks harpa att ljuda till hans dyrkan och tjenst. — Men någon framgång lärer han väl ändå haft. Det återstår då för hr Halln att förete något endz poem, någon enda vers, diktad af den aflidne skalden till ,, Verldsfurstens dyrkan och tjenstk. — För alla andra är detta helt visst en nyhet, ty renare toner hafva näppeligen klingat från någon lyra, än från Ernst Björcks. Vi vilja ej följa tal:ns anspelningar på den aflidnes sista stunder, emedan detta ämne synes oss vara alltför heligt. Vi anmärka dock hans uttryck: , döden, förskräckelsens konung. Så lärer det verkligen vara, efter hvad vi försport, för flertalet af den skola hr Halln tillhör. Men sådan är icke döden för mängden at fromme, som fastmer ofta helsa med ett saligt leende denna frälsningens engel. Men detta vittnar väl, i hr H:s och hans liktänkandes ögon, endast om ett öfvermått af förhärdelse. Ty så är det. Ser du en man, som ej tillhört denna sorgliga afart af kristendomen, vrida sig på sitt dödsläger, i den kroppsliga smärtans qval, då heter det, att det är samvetsqvalen och skräcken för det kommande lifvet, som anfäkta honom. Hvilar det åter frid öfver hans dödsbädd och en strålande förhoppning i hans blick — då är det syndens säkerhet, som insöft honom. Huru skall man då bära sig åt? Det är ej nog, att en stackars ,,otrogen — ty sådana äro de fleste, om ej alle, som ej höra till dessa sekter — icke tår lefva i fred; han förföljes äfven på dödsbädden. Den hjertliga ton, som här och der genomtränger framställningen, må något törsona läsaren med de orediga och osunda betraktelserna. Vi lemna gerna vår egen betraktelse med denna känsla, men nog vore det önskligt, att de herrar och män, som benäget åtagit sig att bespisa törsamlingen med andlig föda, för hvilken förrättning de förstå att göra sig väl betalte, ville bebjerta det vigtiga skriftordet, som handlar om att , gifva stenar i stället för