vs 2 AHSTFCHTA GV, ÅBCrarum mezxlcanum, Diantus chinensis. i Ett begrafningstal. Åter hafva aktade personer erinrat redaktionen af H.-T. — icke utan tillägg afs förebråelser — em pressens underlåtenhet, att uppmärksamma de andeliga vältalighetsprof, som presteras från våra kyrkliga. talarestolar. Det är besynnerligt, upprepar man, att när allt offentligt tal eljest blir föremål för kritik och gensägelse, så kan en presterlig talare, uppå ett rum, der sanning och kärlek borde framförallt ljuda och helighållas, framkomma inför tusentals åhörare med ord fulla af förvillelse och kärlekslöshet, utan att någon i, offentlig anmärkning deremot framställes. utan att något uttryck gifves åt den bedröfvelse, icke sällan blandad med ovilja, hvarmed mången from åhörare känt sig oroad och störd i sin andakt genom ett sådant tal. Vi erkänna anmärkningens befogenhet, och likväl — det måste åtminstone tillsvidare blifva dervid. En annan sak är, då några af dessa andliga tal utkomma af trycket. Då falla de utan tvifvel under den offentliga kritiken, ehuru denna ganska sällan ägnar dem någon uppmärksamhet. De äro ofta, dessa tal, uppfyllda af de befängdaste satser samt späckade med utgjutelser mot och fördömelse af allt hvad tiden uppskattar såsom sannt och godt; men man bryr sig ej derom. Det hör ju till saken. ,Cest son ötat — , det är hans yrke —l4 svarade med en axelryckning en fransysk bonde en främling, som frågade honom om han trodde på hvad den katolske presten förkunnade. Så säga också vi, vid betraktande af denna s. k. andliga litteratur, hvari de kända fraserna omtuggas i oändlighet. ,De: är deras yrket. De hafva ju förbundit sig, med lif och själ, till denna jargon, och huru kan man då begära något annat? l Hvad som sednast framkallat de ofvannämnda erinringarne har varit ett tal i en af våra kyrkor, som utgjort föremål för många betraktelser. Ja, vi tveka ej att påstå, att det väckt en icke så ringa förargelse i församlingen. Det har varit ett tal at härvarande stadskomministern M. Hallen vid den allmänt älskade Ernst Daniel Björcks likbegängelse. Man hadel. förut tagit anstöt af en förbön, som herr Halln skulle hafva hållit tör den sedermera aflidne, under hans sjukdom, ochl: denna känsla blef ej minskad, utan ökad vid begrafningstalet. Detta har sedermera blifvit tryckt, och om det äfven, såsom vil. hört af trovärdiga åhörare påstås, blifvit). i den tryckta upplagan förmildradt, så lemnar det likväl ämne till betraktelser af). föga uppbygglig art. Vi kunna ej underlåta att påpeka några kvriösa momenter i detta tal. i Hr Halln har till text tagit berättelsen om dufvan, som flög ut ur arken och kom tillbaka, då vattnet ännu var på hela jorden. Då räckte Noak ut handen och tog henne till sig in i arken . Sedan Noak, berättar hr H., ,vid den första verldens förstöring genom vatten, sväfvat omkring nära ett år på det brusande, af intet land begränsade hafvet och märkte att regnet upphört och vattnet började minskas, så lät han först en korp flyga ut och sedan en dufva. Det är, såsom man finner, den kända bibliska berättelsen, vid hvilken man blott må anmärka, att när hr Hallön kallar ,,den stora floden (som vi oriktigt öfversatt med syndafloden ), ,,verldens förstöring genom vatten, så följer han dervid icke bibeln, som ej vet af någon sådan förstöring, och ännu mindre sunda förnuftet, som ej kan förstå en verldsförstöring, hvari dock jorden sedan fanns i behåll, jemte Noaks familj och alla djuren i arken. Men sådana småsaker må man icke fästa sig vid, när det gäller slika framställningar. Straxt derefter göres Noak till en förebild till Jesus och den s.k. Syndafloden till en motbild mot Döpelsen, då kyrkan är arken, som upptager både späda barn och äldre personer (om djuren i arken talar ej hr Halln, ej ens om fåren). Äfven dessa vidunderligheter måste man förbise. Men kort härpå jemföres arken med menniskans ,,skröpliga farkost, hennes , bräckliga kropp och svaga själ, hvarmed hon tänker , kunna söka och finna sin lycka på det ödsliga verldshafvet, der begärens vindar och lustarnes böljor (höra då icke de till den ,,svaga själen, den der, skröpliga farkosten:) än föra i höjden, än sänka ner i djupet. Men ,,den odödlige anden finner ingen hamn, ingen plats der han kan få hvila (nu tyckes denna ande vara farkosten på hafvet; nyss var det den bräckliga kroppen och den svaga själen?) — Talaren utropar härefter: ,,och hvarest finna hvila och ro i en verld, på en jord, der elementerna för syndens skull äro råkade i en oreda, der öfverallt sväfva osynliga onda andar och synliga onda, förstörande menniskor! — — Skulle verkligen elementerna vara råkade i oreda för syndens skull? Menar talaren med elementerna sin egen tankegång, då kunna vi förstå saken, ehuru den oredan ej precis behöfver tillskrifvas synden, emedan den kan bero på annan inskränkthet. Men då man med elementerna förestår eld, vatten, luft och jord, så veta vi ej något om deras ,,oreda, utan tro att de fortfarande såsom från begynnelsen följa de eviga lagar, som blifvit för dem ställda. Öm de ,,osynliga onda andar, som sväfva omkring öfverallt, känner tal:n utan tvifvel bättre än vi, men det vore intressant att veta huru han meddelar sig med dem. Då han icke kan se dem, eftersom de äro osynliga, så måste han väl kunna höra dem tala. Hvad språka de då med honom om? Det är emellertid ej att undra på, det tal:n, med ett sådant otrefligt sällskap omkring sig, icke finner någon frid ,här i orons land. Vi kunna blott beklaga hans bedröfliga tillvaro. Efter dessa allmänna betraktelser öfvergår hr Hallen till föremålet för sin predikan, då han blifvit anmodad att, ,,ehuru med ovand hand, fläta en enkel minneskrans öfver den hädangångne, älsklige och af så många älskade embetsbrodren och frörsamlingecliararan Frnef Hanjel Riarel —