Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1868, sida 2

Sverges sista besittning i Tyskland. För flertalet af svenskar torde det var: obekant att Sverge ännu eger en besitt ning i Tyskland, neml. det af Gustaf I Adolf till Mecklenburg förpantade , herr skapet Wismar. I Aftonbladet anföres härom. följande pMan bör ofta talas om det orimliga epitetet ,, Vendes konung, som ännu qvar står i svenska konungatiteln, äfvenson man förnimmer skämtsamma anspelningai derpå att Vendes artilleriregemente nu äl det enda, som kan ge anledning och be rättigande till nämnde epitet. Detta inne bär ett misstag. Till svenska kronan hö: i sjelfva verket ännu ett stycke af Venden nemligen herrskapet Wismar, bestående a staden med samma namn samt ön Poe och amtet Neukloster, tillsammans 51, qvadratmil. Denna besittning har aldrig definitivt blifvit afhänd Sverges krona men den blef af Gustaf IV Adolf 1804 pantsatt till Mecklenburg för en summe at 1,250,000 rdr Hamb. banco. Hertiger af Mecklenburg-Schwerin fick härigenon pantoch dispositionsrätt öfver nämnde område på 100 år; men år 1903 kar Sverge återlösa det för samma summa förökad genom en årligen till kapitale lagd treprocentsränta. Till följd af be stämmelserna i Malmökonventionen af der 26 Juli 1803 har herrskapet Wismar all hittills intagit en alldeles egendomlig ställ. ning Det har i många fall stått obe rördt af det mecklenburgska landets försattningsförhållanden. Det har haft sir egendomliga beskattning, lagskipning och i viss mån äfven lagstiftning. Wismar erkänner sig icke ha någon förpligtelso att deltaga i å allmänna landspålagorna, för justitieväsendet, för räntor och amortering å den mecklenburgska statsskulden o. 8. v Rådet i Wismar innehar domsrätt och yolismakt öfver landområdet och utöfvar äfven tillsammans med en representation af befolkningen rättigheten att utfärda författningar, som röra allmänna ordningen. De allmänna mecklenburgska lagarne anses icke bli gällande inom herrskapet Wismar, innan de blifvit publicerade af rådet. A. B. tillägger: PDVid begynnelsen af Preussens sista krig med Danmark var det stark fråga om att begagna Wismars förträffliga hamn till station och upplag för krigsförnödenheter. Detta skulle emellertid varit stridande mot konventionen i Malmö, som uttryckligen förbjuder att Wismar under förpantningstiden inrättas till örlogshamn för begagnande af någon utländsk makt, och det var måhända af detta skäl, som man afstod från törslaget. Då år 1866 förhandlingarne öppnades om afslutandet af det nordtyska förbundet, lät mecklenburgska regeringen antyda Wismar, att omgestaltningen af Tyskland äfven möjligen skulle medföra Wismars lösning ur beroendet af Sverge samt att det kunde vara utsigt till att stadens hamn kunde bli marinstation för nordtyska förbundet. Härom har dock sedermera ingenting försports och, såvidt bekant är, ha några underhandlingar i detta ämne icke egt rum med svenska kabinettet. Den nyligen, oaktadt Wismars protest vidtagna åtgärden i tullföreningsfrågan, synes emellertid egnad att fästa uppmärksamheten å denna sak. Det vill synas, som skulle Sverge mot någon lämplig godtgörelse kunna afsäga sig sin lösningsrätt och de