Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1868, sida 2

gående nordstatsängare och förd uppå floden. Hitintills hade allt gått lyckligt. On de verkligen förföljdes, så hade den sluge negern förstått att vilseleda förföljarne genom en mängd omvägar; då de någor gång under vägen mötte misstroget kring. spejande secessionister, så lät man dem ostördt passera, emedan man vid åsyner af Alices båda färgade tjenare ansåg henne vara en till sina anförvandter resande sydstatsdam. Först i närheten af Mississippi hade Leander, så vidt möjligt var, hållit sig i skydd af skogen, för att ej väcka de dem mötandes uppmärksamhet. På Mississippis strand befunno de sig nu jemförelsevis säkra, emedan mellan dem och den närmaste landsvägen utbredde sig en skogssträcka, som var så tät och obanad, att negern blott med största möda hade förmått köra vagnen derigenom. Sedan tvenne timmar hvilade de nu i skuggan af en lummig platan. Ilästarne betade afsides på ett skyddadt ställe; likaså hade Leander qvarlemnat vagnen bland snåren. Endast de till flyktens fortsättning nödvändiga effekterna hade han burit ned till flodstranden och der ordnat en hviloplats åt Alice, så beqvämt som omständigheterna medgäfvo. Alice satt på ett täcke med ryggen lutad mot den mossiga trädstammen. Hennes ansigte var blekt och aftärdt, och hennes sköna, stora ögon tycktes hafva blifvit innu större. Helsans färg hade flyktat rån hennes kinder, och med ett uttryck if förtviflan voro hennes matta blickar iktade på den i hennes sköte hvilande zossen.