amortering. Af de öfriga behållningarne ville han föreslå att upptaga 2,300,000 thaler till betäckande af förenämnde deficit. Resten af beloppet (3,100,000 thaler) borde åstadkommas genom försäljning af statens jernvägsaktier. Finansministern tillade, att det nästa år ovilkorligen måste inträda en skatteförhöjning, såvida icke antingen militärutgifterna i nordtyska förbundet blefvo nedsatta eller ett ökadtaffärslif förskaffar statskassa nbättre inkomster. Till slut meddelade Heydt, att landtdagen skulle föreläggas tvenne förslager angående beslags läggande på exkonungens af Hannover och kurfurstens af Hessen förmögenheter. Meddelandet om, att regeringen nu insett det vara nödvändigt att behandla exkurfursten af Hessen med samma stränghet som exkonung Georg, mottogs — enligt , Nordd. allg. Zeit. — med bravorop. Såsom bevis för nödvändigheten af detta steg anförde finansministern specielt kurfurstens sednaste memorandum till de europeiska hofven, hvilket uppgafs innehålla , majestätsförnärmelser, förtal och smädeord mot de preussiska auktoriteterna och statsinrättningarne. ITALIEN. Generalen, hertigen af Aragon och Cutrofiano, markisen af Campi, grefven af Salice, baronen af Guaynano, 0. s. v. — en storhet från f. d. neapolitanska hofvet — har aflidit i London vid 65 års ålder. Hertigen, som tjenat fyra neapolitanska herrskare, hade en längre tid varit öfverbefälhafvare för kavalleriet i Neapel samt representerat sitt lands regering i Paris, Petersburg och Berlin. Han följde hofvet i landsflykten, men tillbragte de sednaste åren i London. FRANKRIKE. Till ,, Mem. dipl. för den 7 dennes berättas i en skrifvelse från Neapel af den 30 Oktober om ett möte mellan den engelske amiralen lord Paget och den italienske generalen Lombardini ombord på det engelska amiralskeppet, vid hvilket; tillfälle den sistnämnde uttalade den åsigten, att Frankrike för närvarande intog en temligen isolerad ställning i Europa. Lord Paget (högste befälhafvare för den engelska Medelhafseskadern) hyste motsatt åsigt och yttrade sig — enligt korrespondentens påstående — om Frankrikes ställning i Europa på följande sätt: ,, Franska regeringen är icke isolerad, som man påstår. Detta är lätt att bevisa af de särskilda regeringarnes ställning. England, som önskar fred i så hög grad, att det icke viker tillbaka för något offer för att upprätthålla densamma, är oupplösligen bundet vid Frankrike på grund af den orientaliska frågan. För att vara den politik trogen, som dess intressen bjuda, bör det äfven uppträda mot Preussen, om detta land understödjes af Ryssland; ty i detta fall kan man icke tvifla på, att Preussen måste hafva lofvat att bistå Ryssland i uppfyllandet af dess planer i Örienten. England har inga sympatier för påfvens verldsliga makt, men skall aldrig kunna uppmuntra Italiens sträfvanden att förvärfva sig Rom. Italien kan derföre i intet fall räkna på England för fullbordandet af hvad det kallar för sin enhet. Österrike kan endast stå på Frankrikes sida, t. o. m. om detta blott skulle vara i hopp om revanche för Sadowa, som kunde tillåta det att återupprätta sitt inflytande i Tyskland, samt att följaktligen bevara hvad Ryssland söker fråntaga det. Danmark har samma skäl, samma motiver. Sverge och Norge, Nederländerna och Belgien kunna endast önska hinder mot Preussens utvidgning. Schweiz kan icke förgäta att det har tyska länder, som gränsa till storhertigdömet Baden, som under lyckliga omständigheter ganska lätt kunde utvidga sig på dessa länders bekostnad för att tillfredsställa sin egen ärelystnad eller Preussens sträfvanden. Spanien ligger utanför den brännande kretsen. Klokheten råder detta land att förblifva neutralt, samt att begagna sig utaf att de andra makterna hvar för sig hafva nog att tänka på, för att sysselsätta sig med sin egen organisation utan fruktan för någon intervention. Det är nu endast Italien som återstår, Italien, som nödvändigt vill hafva Rom! Det hoppas att kunna få Rom genom att förbinda sig med Preussen och Ryssland mot Frankrike. Det vill säga, att Italien äfven vill förbinda sig att understödja Rysslands planer på Konstantinopel. Denna hållning skall ådraga Italien fiendskap af hela Europa, som är intresseradt af att lägga band på den preussiska och ryska ärelystnaden. Om dess sak förlorades, skulle det ingenstädes finna medlidande; t. o. m. om man skulle förutsätta den preussiskryska sakens framgång, kunde det då vara säkert på att icke blifva uppoffradt af sina vänner? Italien finner endast sin fördel vid att kämpa vid Frankrikes sida. Detta är enda medlet att bibehålla Europas sympatier. Det kan förblifva neutralt, men kan i så fall underkastas traktaten i Zurich; man skulle dervid komma till en konfederation, som visserligen icke kunde blifva någon förbättring. Åtal är anstäldt mot såväl upphofsmännen till demonstrationerna vid Öuvaignacs graf på kyrkogården Montmartre, som emot ,,Avenir National och , Reveil för den subskription, som de öppnat för en minnesvård på Baudins graf. ,Reveil innehåller en artikel, till landtbefolkningen, i hvilken framhållas landets verkliga behofver och de befintliga bri— sterna. Främst hänvisas på att det var KE KT A2