Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1868, sida 1

ockiga Alice och hennes slumrande barn ett sista farväl. O, huru ofta hade ej Alice vid Ludlows sida lustvandrat i denna park! Huru ofta, då nattens dagg ännu nedtyngde blad och blommor, och de skygga första solstrålarne speglade sig i milliarder droppar och aflockade dem blixtar, som skimrade i regnbågens alla färger! Huru ofta hade de ej under heta eftermiddagstimmar sökt skydd i de skuggrika gångarne mot högsommarsolens glöd, och dervid fröjdat sig åt de muntra små djuren, hvilka, i motsats till dem, vällustigt gassade sig i de brännande solstrålarne! Huru ofta hade de ej vandrat ut efter ett åskregn, som afbrutit en långvarig torka, för att iakttaga och beundra den uppfriskade naturens nyväckta lifskraft. Öch ofta under milda, dunkla qvällstunder, eller då månen med sitt blåbleka skimmer magiskt upplyste nejden, hade de begifvit sig till sin älsklingsplats invid den lugna vattenspegeln, eller till en konstgjord kulle, för att der tänka på det lyckliga förflutna samt med orubblig tillförsigt emotse framtiden och välsigna den dag, som en gång sammanförde dem. O, det var lyckliga, saliga dagar, hvilkas eviga fortvaro man hade kunnat önska sig. Nu var det annorlunda. Den brunlockiga Alice genomvandrade åter parkens kära, välbekanta gångar, men hon genomvandrade dem som en flykting, sakta och varsamt, för att ej framkalla något förrädiskt ljud och ej väcka gossen, som hon bar på sina armar. (Forts.)