Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1868, sida 1

nera än nödvändigheten af den hemliga lykten. — Också jag har en guldring, ortfor hon snyftande, — som massa Ludow gaf mig på min bröllopsdag; den vill ag också sälja, så att min söta missus kan resa som en förnäm lady och inte som en fattig farmerhustru. Alice tryckte den trogna tjenarinnans nand, ty rörelsen hindrade henne att tala. Rosa tände derefter nattlampan, och sedan hon omsorgsfullt hängt för fönstren, började de att i ett knyte sammanpacka de D)umbärligaste sakerna. Mot midnatten voro de slutligen resfärliga, Rosa öppnade dörren varsamt, och sedan hon lyssnat en stund med den mest spända uppmärksamhet, gaf hon Alice ett tecken, att det afgörande ögonblicket var inne. Alice hade redan förut tagit gossen ur bädden, insvept honom i en filt och vagsade honom på armarne för att åter söfva honom. Han slumrade nu åter fast, och ett olägligt uppvaknande, som kunde hafva föranledt en upptäckt, behöfde ej mera befaras. Rosa tog nu knytet och gick förut; Alice följde tätt efter henne, och straxt derefter omgåfvos de af det i förstugan och trapporna herrskande mörkret. De hade nu hunnit den nedre förstugan, och ett matt skimmer antydde de öppna dörrarne till salen, genom hvilken de tänkte taga sin väg ut på verandan och från denna ned i parken, då plötsligt en dörr upprycktes tätt framför dem, och samtidigt ljöd miss Houlers gälla röst. . — Rosa, är det du? frågade hon otåigt.